Borgisms

En riktig statsman

2006-02-26T19:58:00.000+01:00

En av de avgörande funktionerna för ett lands ledare är att kunna förmedla ett anslag som skapar riktning och mening och som grundar sig på de värderingar landets medborgare gärna gör till sina. Detta innebär inte att landets medborgare med nödvändighet måste hålla med om ledarens politiska agenda. En värdegrund går djupare än så, och är mer trögrörlig än enskilda politiska meningsskiljaktigheter. Det är också därför det är lämpligt att prata om tidsanda. Vissa värderingar kan sammanbinda ett folk under perioder, och dessa förmedlas alltid av tongivande personligheter. Ur denna synvinkel kan man till exempel säga att Ronald Reagan var en statsmannalik politisk ledare, medan George W Bush inte lyckas vara det.

I sammanhanget blir det både pinsamt och plågsamt att lyssna till när statsminister Göran Persson ska vara statsmannalik i svensk television. Under dagens ishockeyfinal fick Persson vid två tillfällen fritt spelrum att göra just detta - få saker torde ena en nation som Sverige så mycket som internationella sportevenemang. Det är enkelt och okontroversiellt att svenskar gillar när Sverige vinner OS-medalj. Men Persson kom aldrig förbi plattityderna och klichéerna, han sa aldrig något som kändes äkta och starkt. Som politisk taktiker må han vara svårslagen, men som nationsbyggare är han ett tomt skal. Sånt går helt enkelt inte att vare sig mediaträna eller fejka.

Vissa har det, andra inte.

I love boobs

2006-02-13T21:51:00.000+01:00

I just want to comment briefly on the new ad campaign by Swedish women's clothing store Lindex - We love boobs.

It feels truly relieving, after years of ad bashing by radical feminists and leftists, to see a commercial for women's clothing that manages to be both sensual and life-affirming and that celebrates femininity in a way that both men and women can appreciate. For it is really true, we humans really love boobs.

The female breast is a source of comfort and gratification for infants, toddlers, children, adolescents and adults, men and women alike. It means something unique and special for all of us, and still we all share a common denominator in our feelings - in loving boobs we love life itself, and the women who make it possible, generation after generation.

I can go on ranting and preaching about the beauty of the female body for hours on end, but I'll end with saying that there are few things that I have such a genuinely uncomplicated feeling towards as boobs. I love 'em.

Vilse i sandlådan

2006-02-09T22:53:00.000+01:00

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog och arbetslivsminister Hans Karlsson passar på att stämma in i talkören från regeringspartiet som skanderar mot näringslivstopparna. Ulvskog hävdar att svenska storföretag låter bli att investera under valåret för att sänka regeringen, och Karlsson menar att löntagarna måste skyddas mot företagsledarnas utspel (i SvD).

Ulvskog slår sig själv i dumhet. Att driva ett storföretag medger inte att det går att hålla inne med investeringar i ett år på pin kiv, med mindre än att hela verksamheten går under. Däremot är det högst möjligt att det av staten skapade investeringsklimatet påverkar investeringsviljan. Om regeringen vill undkomma det finns det bara en sak att göra - nationalisera företagen. Ulvskog hävdar att hon lämnade kommunismen bakom sig 1976, men hennes ryggmärgsreflexer har uppenbarligen fortsatt svårt med att hantera individuell äganderätt.

Karlsson är mer obehaglig. Som gammal avtalssekreterare i LO är han van att springa till regeringen med krav på lagstiftning, och han har inte sällan fått som han velat förr. Vad regeringen konkret skulle göra för att straffa storföretagen återstår att se.

Det mest frapperande är dock att regeringsrepresentanterna upplever att de står på samma nivå som företagsledarna, och därför kan hota bäst de vill, om de upplever att medborgarna gör som de vill. Problemet är bara att det inte kan bli likhet mellan medborgare och statsrepresentanter, som om inget annat biter alltid har makten över våldsmonopolet att luta sig mot. Det är svårt att argumentera med en pistol. Detta, att handling endast kan ske genom frivillighet eller tvång, har socialdemokratin alltid haft svårt att erkänna öppet, även om hela deras politik bygger på just hotet om våldsanvändning.

I dagsläget blir deras brösttoner dock allt mer irrelevanta. Deras Sverige är en sandlåda där de springer runt och vill att alla ska leka som dem, med dem. Men världen är större än så, liksom Sveriges stora företag. Blir det för trångt i sandlådan så får vi helt enkelt byta lekplats, och lämna Ulvskog och Karlsson m fl ensamma med hink och spade.

Hur man bäst tacklar unga flickors ångest

2006-02-06T23:00:00.000+01:00

Det är jobbigt att vara flicka, på väg att bli kvinna. Det blir inte lättare av att unga flickor överallt ser reklam med vackra kvinnor, kvinnor som killarna vill ha, kvinnor som är häftiga, sexiga och kaxiga. Eftersom vi människor tycker om sex, så är det heller inte konstigt att vårt fria offentliga rum, skyddat av yttrandefrihet, är sexualiserat. Att se så mycket sex, så mycket sexighet, och så mycket ideal är givetvis knepigt. Det pockar på uppmärksamhet, skapar frågor, undringar. Duger man till? Vad händer sen? Vem är jag? Vem ska jag bli? Vem vill jag bli?

Dessa unga flickor, på väg att bli kvinnor, har i alla tider haft mycket att fundera kring, och idag har de ännu mer. Visst beror det kanske till viss del på att vår mediala offentlighet penetrerar allt mer. Men sanningen är att flickor i den åldern alltid velat veta, alltid undrat, och därför alltid sökt efter kunskap. Dock har de väl sällan haft en så stor grupp av unga och medelålders kvinnor som med pannan i djupa veck och bekymrad min frågat "hur känns det?"

"Känner du dig utsatt för medialt förtryck?"

"Tycker du inte att samhället idag är väldigt sexualiserat?"

"Visst tycker du om dig själv som du är?"

"Tro inte att du måste se söt ut för killarnas skull!"

"Mår du bra, egentligen?"

Vi har alla varit unga och osäkra, med ömmande bröstvårtor och fjun på väg att bli riktigt hår, både här och där. Jag kan bara säga att det sista jag hade velat ha i den åldern, vore en kader med självpåtagna själasörjare 20 år äldre än mig själv eller mer som i alla sammanhang och på alla platser klagade i mitt ställe över vilket offer jag var och hur hemskt det var att växa upp som jag gjorde. Att jag var utsatt för en samhällsmiljö som borde göra mig trasig och skadad, och att jag borde skyddas för mitt eget bästas skull. Om jag inte kännt mig osäker och värdelös innan en sådan behandling, är jag fullständigt övertygad om att jag gjort det efter. Om nu alla dessa vuxna människor gjort en så stor sak av det här med att bli vuxen i dagens samhälle, så måste det ju vara ett i det närmaste omöjligt projekt. Det är väl bäst att jag tar mitt lidande och min utsatthet som en sann martyr, och verkligen känner efter vilket offer jag är.

Vem som helst som lever sitt liv med sann integritet och självrespekt har vett att förstå att en sådan inställning till unga människor i allmänhet och flickor i synnerhet är direkt omänsklig. Det enda jag kan säga är att låta dessa stackars flickor vara ifred. De behöver lite spelrum, och möjlighet att få upptäcka världen i egen takt. Inte några falska profeter som trycker ner skam och skuld i halsen på dem och predikar om domedagen.

Låt dem vara för fan.

Hooliganism elevated to political ideology

2006-02-05T19:00:00.000+01:00

I have so far declined to post on the latest islamist controversy, but after a mob decided to burn down the Swedish and Danish embassies in Syria yesterday, I think it is about time to say a few things about islamism and political ideology.

To me, it has been self-evident since the Muhammed cartoons in the Danish daily Jyllandsposten first stirred controversy that the degree of action taken by governments in muslim countries would be a measure of how silly they are, and how bad they are for their people.

Modern civilization is based on an absolute order of rights, where individual human rights to life, property, speech, association and free exchange are primary. Any individual or individuals who want to curtail these rights of others by means of force are breaking the laws of a civilized society, and should be punished to uphold order and guarantee continuous freedom. This is a necessary condition for a just society, and society cannot revoke these rights and still be considered humane. Various argument can be made on why this type of society would lead to the most efficient production, or the most happiness, or whatever other measure one could think of to justify in quantitative terms why such a society is good. But fundamentally, it is a moral question, based on the a priory conviction that no man should be simply the means of another man's will, without the right to decide on his own.

Radical islamism is not compatible with this conviction, and is thus not compatible with modern civilization or with freedom. It has to be combatted reactively by punishing those islamists who realize their threats of violence. It must also be fought proactively, within the boundaries of modern civilization. One of the most important acts in this regard is for those who love freedom and mankind to state so openly and freely, even if this implies that they are threatened or hurt.

Now, we cannot expect that all of those who live, and live well, protected by these laws of civilization realize this and take a firm stand on ensuring the continued protection of the individual. Here in Sweden, we have communists, socialists, violent anarchists, fascists, neo-nazis etc. whose principal political struggle is to end these rights. In the muslim countries of the Middle-East, the official governments are based on a denial of the rights of civilization. It is therefore not strange that these groups have decided to join forces, either to fight on the same side against civilization or to fight each other with the sole objective of eradicating each and everyone who does not agree with themselves.

This would all have been extremely horrible, had it not been for how pathetic it all is. WW2 was a fight between 2 powers who fought against civilization, and Allied forces who fought for it. The result was a draw, and the cold war continued the fight until the Soviet Union died of stagnation. The 20th century is the story of where these ideologies lead people and mankind. But we will not make the same mistake, and the muslim world and the anti-civilization groups are too weak to really hurt the thrust of civilization. They will lose, although there might be considerable blodshed before they're done for.

When we get scared, the only thing we really need to do is to watch these enemies of civilization, when they go about their business. The stand in great masses, chanting, screaming and burning things. They run around and destroy, and say that they will kill everyone who opposes them, and that some metaphysical construct that they put their faith in has told them to do so. They are without individual will, individual though, individual reasoning. They are thugs, hooligans, mindless and without honor or integrity. Such an enemy will never win over civilization. The only thing we can do is to treat them as a nuisance. If they abide by the rules, we leave them alone. If not, we punish them and stop them. The ones who have gone too far, we cannot hope to win back. The others, we can only win over by showing a good example.

The example we need to show is that of pride and justice. We are proud to be men, not thugs.

That is the only thing we need to do, that is the only thing we can do.

Brev till Daniel Lind rörande debattartikel i DI 2006-02-03

2006-02-03T13:27:00.000+01:00

Bäste Daniel Lind,

du skriver i din debattartikel att Magnus Henrekson drar för långtgående slutsatser av det statistiska underlag som SNS presenterat. Ditt främsta argument är att Sverige "hamnade efter" under krisåren i början av 90-talet, och att vi inte hämtat oss från det än i sysselsättningshänseende. Vidare gör du jämförelser mellan Sverige och OECD, som pekar på att Sveriges utveckling är relativt god.

Förutom det beklagliga i att jämföra Sverige med OECD-genomsnittet, givet de stora ekonomiska problemen i tongivande OECD-länder, främst i Europa, måste jag ifrågasätta din ansats.

Som vetenskapsfilosofiskt skolad bör du känna till att statistik i sig själv aldrig kan förklara någonting, utan att statistik endast kan användas för att pröva teoretiska hypoteser. Prof. Henreksons hypotes är att Sverige, på grund av relativt arbetskraftskostnadsläge, kommer att ha svårt att hävda sig på längre sikt när det gäller skapandet av nya arbetstillfällen inom industri. Industrivaror är internationellt konkurrensutsatta, och kan därför förväntas att över tid i större utsträckning produceras i länder med lägre relativa lönenivåer än i Sverige. Delar av tjänstesektorn är dock inte i samma utsträckning internationellt konkurrensutsatt, varför vi bör förvänta oss ett skifte av arbetstillfällen i riktning mot tjänsteproduktion över tid.

Vidare drabbades Sverige mycket hårt av de två oljekriserna, en aggressiv lönepolitik från fackföreningsrörelsen och höjningarna av arbetsgivaravgifterna under 70-talet, vilket borde fått konsekvenser för sysselsättningen i den internationellt konkurrensutsatta industrisektorn. Detta blev också fallet, och Sverige andel av arbetskraften som arbetade i industrin sjönk kraftigt. På grund av höga offentliga utgifter kunde denna friställda arbetskraft absorberas i den offentliga sektorn, men till en kostnad av kraftigt höjda offentliga utgifter.

Expansionen av offentlig sektor omöjliggjordes i och med krisåren i början av 90-talet, samtidigt som Sverige fick ett bättre företagarklimat, först efter skattereformen -89 och sedan i och med den borgerliga regeringens tillträde 1991. Konsekvenserna av det blev tillväxt i industrisektorn från en tidigare låg nivå. Samtidigt var lagstiftningen fortsatt utformat så att den gjorde, och gör, privat tjänsteproduktion mycket dyr, på grund av skattekilar och arbetsmarknadslagstiftning.

Om du, Daniel Lind, hade bemödat dig om att inta en vetenskaplig hållning, som din titel som TCO-ekonom borde kräva av dig, hade du valt att presentera en alternativ teoribildning till den ovan presenterade i din debattartikel, och därefter dels visat hur historisk empiri och statistik stämt överens med din teori, och hur den kunde underbygga dina slutsatser inför framtiden. Istället ägnar du dig åt en i princip meningslös diskussion kring robustheten i ett enskilt statistiskt samband, utan att med mer än en rad diskutera en logisk förklaringsmodell kring varför Prof. Henreksons slutsatser inte är korrekta.

Du sköter ditt arbete som ekonom dåligt, Daniel Lind. Däremot fungerar du bra som politruk.

Dagens Östros

2006-02-01T19:50:00.000+01:00

I DI varnar idag vår näri(n)gsminister Östros för Henreksons recept (endast tillgängligt för prenumeranter). Inget förvånande, med tanke på Östros och Henreksons skiljda politiska ansatser.

Fascinerande är dock den totala brist på argumentation som återfinns i Östros artikel. Jag kan inte annat än att tro att en politiker som helt givit upp försöken att övertyga, måste ha slutat tro på det han gör. Östros staplar siffror på Sveriges framgångssaga det senaste årtiondet, visar att vi går bättre än OECD:s genomsnitt och att nya jobb skapas i tjänstesektorn. Därefter en känga åt "högerns" politik, som sägs leda till lägre löner och ökade klyftor. Även där ingen logisk diskussion, inget försök att skapa en teori om varför utfallet skulle bli på det sättet. Skryt och skrämsel är mer effektivt, om man får tro Östros argumentationsteknik. Då är han åtminstone trogen sina socialdemokratiska ideal, eftersom socialdemokratins hela existensberättigande kommer av att folk inte klarar sig själva utan en fast hand från regeringen.

Östros verkar dock hålla med om att framtidens jobb finns i servicesektorn. Det enda man kan fråga sig är då varför Sverige ska fortsätta ha ett skattesystem som tvingar tjänstekonsumenter att betala tjänsteproducenterna 4 gånger mer pengar än vad de får ut i handen efter skatt. Med dubbla inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och moms blir detta nämligen i dagsläget konsekvensen. Vidare är det intressant att Östros verkar föredra ingen lön framför lön. Problemet i Sverige är inte att vissa människor tjänar dåligt, utan att 1 miljon svenskar i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Om problemet är att de skulle tjäna lite om de började jobba är det ju bara att höja grundavdraget. Dessa arbetstagare skulle därmed bidra med 0 kr till statskassan, istället för att som idag belasta den negativt med a-kassebeloppet. Enkel matte, logiskt resonemang.

Det vi kan vänta är snarast att socialdemokraterna, i takt med att deras verklighetsuppfattning blir allt mer irrelevant, kommer att vädja till andra bevekelsegrunder. Det är hög tid för en socialdemokratisk mysticism:

Visst verkar politiken motsägelsefull - alltså måste vi TRO att den kan fungera!

Den verkliga skandalen

2006-01-30T22:40:00.000+01:00

Efter ett uppehåll från bloggandet orsakat av alldeles för mycket att göra, måste jag passa på att få in en kort kommentar om den senaste veckans kanske mest humoristiska nyhet.

Anna Sjödin, ordförande SSU, vevade hysteriskt på Crazy Horse i lördags. Det kan inte ha varit så roligt att sitta tokbakis i presskonferens efter natten i en fyllecell. Vidare vet man inte om man ska skratta eller gråta vid tanken på hur uppläxningen av Sjödin kommer att gå till, när hon väl beviljas audiens hos Han Som Bestämmer. Själv tänker jag mig bilder ur valfri amerikansk maffiafilm; "why don't you respect me, Anna?" av en djupt suckande statsminister som tar av och på sig glasögonen upprepade gånger för att visa extra tydligt på magnituden på felsteget.

Allt det här är dock småpotatis i förhållande till den verkliga skandalen, nämligen att Sjödin festade loss på Crazy Horse. Inte för att Sjödin tidigare givit ett särskilt glamoröst intryck, men valet av ställe får henne att kvala in i en helt ny division. Vad är nästa steg? Att Bodström skriker hora och kastar kapsyler från AIK-klacken? Visst skulle Sveriges politiska adel tjäna på att försöka framstå som lite mer folkliga, men detta innebär knappast att man måste bli drängfull och spöa upp dörrvakter på ett av Stockholms riktiga sunkhak. Snacka om desperat försök till klassmedvetenhet...

Kort om integrationspolitiken

2006-01-18T22:11:00.000+01:00

Kom just hem från ett mycket bra föredrag med Thomas Gür, kolumnist på SvD med mera. Gürs tes var att Sverige inte har ett specifikt diskrimineringsproblem, utan ett allmänt politisk-ekonomiskt problem, som leder till att få invandrare integreras in i den svenska arbetsmarknaden och i förlängningen in i politiken och samhället i övrigt. Arbetsmarknadens utlåsningseffekter och bidragspolitiken skapar både selektionsproblematik vid invandringen och bidragsbeteende hos anlända grupper som förstärker utanförskapet. Inga konstigheter för en liberal med andra ord.

Roligast var när Gür beskrev den metafysiska ansatsen i den skola som driver tesen att strukturell diskriminering ligger bakom Sveriges integrationspolitik, och som är förhärskande i socialdemokraternas idéproduktion, framför allt via Massoud Kamali. Dessa strukturalister driver nämligen tesen att specifikt svenska strukturer systematiskt utestänger och underordnar invandrare, och att den svenska problematiken är unik. Inte allmänmänsklig i betydelsen att vi människor har en tendens att vara rädda för det vi inte riktigt förstår, att vi tenderar att förenkla verkligheten genom ibland felanvända generaliseringar och att social interaktion kräver gemensamma språk och normer alltså. Utan specifik för oss svenskar, som gör att vår situation är annorlunda än exempelvis Frankrikes, USA:s, Rysslands etc. Lösningen enligt dessa? Why, revolution of course!

Tragiskt att sossarna har sådan idétorka att de måste ge sig in i ännu ett kollektivistisk konceptuellt träsk istället för att visa lite civilkurage och öppet säga det som alla redan vet:

Det funkar inte med mer av samma.

Kulturjournalistik

2006-01-16T22:25:00.000+01:00

Även om det kanske är att ge skribenten i fråga för stort utrymme, kan jag inte låta bli att blogga apropå Magnus Erikssons sågning av Neo i dagens Svd Kultur.

Eriksson gillar inte Neo, och trots att han främst hävdar att det beror på att skribenterna skriver dåligt, lyser det igenom att han retar sig på tidningens ton. Artiklarna är för optimistiska, för borgerliga, för liberala. Endast Torbjörn Elenskys artikel om anti-amerikansmen faller i Erikssons smak. Elensky använder sig av klassisk kulturkritisk ansats och pratar om Den Andre, men här är det amerikaner istället för minoritetsgrupper eller kvinnor som får klä sig i Lacans språkdräkt och förklaringsmodell. Och knappast är det väl egentligen så att kapitalismen alena ska rädda Afrika från Aidsdöden?

Eriksson använder sig av en teknik som jag och mina klasskamrater övade upp till perfektion under gymnasiets kemilaborationer: att först ta reda på "rätt" svar och sedan leta sig tillbaka till hur experimentet "borde" gått till. Journalister i allmänhet är bra på detta, men kulturjournalister är ändå i en klass för sig. Gången är ganska enkel:

1. Lär dig valfritt kulturkritiskt verktyg. Klassiskt under 1900-talets början var marxismen, därefter psykoanalysen, därefter marxism igen som strax blev postmodernism. Svenska kulturjournalister är kvar på det postmoderna stadiet, trots att att allt tyder på att postmodernismen hade sin absoluta topp någon gång i början av 90-talet för de som verkligen är i "the know".

2. Applicera ditt verktyg på allting, ursinningslöst och utan att ta in några alternativa förklaringsmodeller. Använd gärna invektiv och smutskastning av alternativa förhållningssätt, snarare än logisk argumentation. Framför allt, förlöjliga alla försök att vara något annat än en passiv och cynisk åskådare.

3. Repetera, dock utan återkoppling mellan verkligheten och det kulturkritiska verktyget.

Jag tänker inte gå in närmare på Neos brister och förtjänster i detta inlägg. Jag vill bara avsluta med några korta kommentarer till Erikssons sågning.

Elensky är en fantastiskt begåvad skribent, men jag tror att hans metodansats snarare än det litterära innehållet var skälet till att artikeln föll Eriksson i smaken. Den Andre innebar ingen kostsam investering i vidgade vyer för vår käre kulturjournalist.

Kapitalismen är det enda som kan rädda Afrikas Aidsoffer. Kapitalismens epok är den första i mänsklighetens historia där en befolkningsökning inte hållits tillbaka av massepidemier. Afrika är idag den enda kontinent som är relativt opåverkad av kapitalismen, och också den där det mänskliga lidandet är utan motstycke störst. Erikssons kommentar kan möjligen förklaras med bristande intellektuell kapacitet, i det att han inte lyckas förstå innebörden av ett politiskt-ekonomiskt system som genom decentraliserat beslutsfattare möjliggör för att en maximal mängd mänsklig kreativitet kan läggas på det som människor tycker är viktigt att arbeta med. Kapitalismen är inte, som t ex socialismen eller fascismen, ett mål, utan en metod. Kapitalism i ekonomi är detsamma som demokrati i politik, eller yttrandefrihet i kommunikation.

Nog med mässandet. Avslutningsvis ser jag fram emot den dag då det blir inne för kulturjournalister att våga gilla livet, utan att behöva skämmas inför sina salta polare. Tills dess så kommer jag själv föredra att läsa skribenter av Neos snitt, framför sura förståsigpåare. De är ju åtminstone intresserade av att leva. Och inte, som vår alldeles egna nationalmänniskohatare, Lukas Moodyson, predikar: "Vår värld är så hemsk att man måste vara psykopat för att vara lycklig". Försök att applicera lite logik på den livshållningen, och se vart du hamnar, Eriksson!

Sent om trängselskatterna

2006-01-10T22:31:00.000+01:00

Den här posten skulle jag ha skrivit för ett bra tag sedan, men den som väntar på något gott...

När Stockholms Stad gör reklam för trängselskatterna och Stockholmsförsöket är miljön i fokus. Människor täckta av avgas, möjligheter att på internet följa koldioxidutsläpp mm.

Dock är den enda relevanta utvärderingsvariabeln för trängselskatterna inte miljön, utan trängseln.

Bilkörning är i sig bra. Vi kan hitta olika mått på varför så är fallet, såsom effektivitetshöjningar i produktion, logistik, transport, ökad konkurrens via tillgång till fler leverantörer etc. Men det viktigaste beviset är att människor av fri vilja är beredda att betala pengar för att få köra bil. Bilar kostar, bensin kostar, parkering kostar. Alltså måste det ha ett värde.

I den mån dessa individuella kostnader inte täcks av det individen betalar, tydligast kanske genom att utsläpp av koldioxid inte kostar bilföraren något, men kan bidra till klimatförändringar, finns det en allmänt vedertagen lösning - bensinskatt. I Sverige är cirka 70 % av bensinpriset skatt. Jag törs våga påstå att det täcker eventuell miljöpåverkan med råge.

Nog om detta. Poängen med ovanstående resonemang är att om man inte anser att miljöeffekterna av bilkörning är rätt prissatta så ska man inte införa trängselavgifter, utan höja bensinskatten.

Att införa trängselavgifter av miljöskäl är detsamma som att anta att just bilkörning i stad X ger extra utsläpp. Men hela poängen med behovet av att ha bensinskatter är att det inte går att tydligt avgränsa påverkan av utsläpp - när de är ute i atmosfären så har de en negativ inverkan på alla. Tvärtom så kan man anta att vi människor allt annat lika vill ha mer bilkörning i stadsregioner, just därför att många människor bor där, många företag har verksamhet där mm.

Om alla vill ha mer bilkörning, så kommer det på sikt att leda till just trängsel. Trängseln kostar, i tid, pengar för bensin på tomgång, irritation mm. Genom att prissätta denna kostnad i form av trängselavgifter går det att göra kostnaden överförbar, och folk kan bestämma hur de vill betala för den - genom att förlora tid och tjäna pengar genom att åka kollektivt, eller genom att betala pengar och tjäna tid genom att köra bil. Resultatet är effektivitetshöjande för alla inblandade, givet att man har en väl fungerande marknad för varor och tjänster så att folk kan tjäna ihop pengar att betala avgiften för - de byter tid mot tid.

Men - och det finns ett avgörande men - bilkörning är bra i sig. Annars skulle ju inte människor göra det av egen fri vilja. Det innebär också att infrastruktursatsningar har ett tydligt värde, eftersom de möjliggör mer bilkörning utan att det blir trängsel. Därför är det också absurt att säga att det inte är någon mening att bygga ut vägnätet, eftersom folk då bara kör mer. Hela syftet är just att de ska köra mer, eftersom det är bra i sig. Annars skulle de inte välja att göra det.

Det är något förvånande att människor förvånas över att Stockholms trängselskatter fungerar - höjs priset så minskar efterfrågan, det är ett mycket enkelt och också logiskt nödvändigt ekonomiskt samband. Detta är inte problemet.

Problemet är just det som gör att folk kör bil - att bilkörning är bra i sig. Alltså kostar det att det blir dyrare att köra bil. Det kostar för privatpersoner, för företag, för de som måste betala mer för alternativa transportsätt när konkurrensen från bilen minskar etc. Dessa kostnader syns inte direkt, men de är synnerligen verkliga.

Därför är också trängselavgifter endast bra om de inför efter att tillräckliga infrastruktursatsningar gjorts, som möjliggör bilkörning utan trängsel. Detta är den verkliga kärnfrågan i Stockholmsförsöket, även om den gärna undviks av sittande borgarråd och regering. Och jag vågar hävda att svaret är ett entydigt NEJ, Stockholm har INTE genomfört tillräckliga infrastruktursatsningar för att möjliggöra bilkörning.

Låt oss hoppas att framtidens miljösatsningar åtminstone kommer att vara logiska efter vad som kan begäras givet mänsklig fattningsförmåga och rådande kunskapsnivå. Stockholmsförsöket är det inte. Att det dessutom genomförts så klantigt gör att det inte är otroligt att det kommer att röstas bort i höst, vilket vore synd på en idé som är bra i sig, i händerna på politiker som förstår vikten av infrastruktursatsningar.

Men det kanske var det som var regeringens mål hela tiden.

Humanism and liberalism

2006-01-04T00:10:00.000+01:00

Leftists complain that classical liberals are inhumane, and from their point of view, they're right. Social liberals try to have both, but end up getting neither. To see why, it is necessary to be stringent about how human nature is viewed. The idea of what constitutes human nature is defining in ideology.

For leftists, humans are environmentally determined, blank slates. Differential outcomes imply differences in conditions, and it is therefore necessary to affect conditions in order to affect human outcomes. Human nature is malleable, and this is a necessary condition for socialism to come true, since socialism requires reconditioning.

For classical liberals, although human traits are affected by environmental conditions, the essence of human nature is fix. Human behavior is the consequence of the interplay between the fix traits of human nature and the emergent traits of environmental effects. Since human nature is not malleable, utopia is impossible. There will always be a plurality of human drives and urges stemming from the plurality of human beings. Freedom of action beomes necessary for individual life, and voluntary co-operation for socially productive collective action.

Social liberals will tend to have a clouded view on what constitutes human nature, but will most likely tend to want to downplay genuinely conflicting desires and projects. Humans ought to be able to get along, and if they can't, they should get a push in the right direction. Change them a bit, preferrably through schooling, campaigns for political correctness, and "friendly" persuasion. If this doesn't work, change their incentives to make them behave the way they ought to behave. Implicitly, social liberals will tend to agree with leftists that humans are malleable, but they don't want to be blunt about it, for fear of sounding patronizing or paternalistic. After all, humans should be free, at least as long as they do what they are supposed to. And if they don't, well, they can always be changed. A bit.

Now, put a leftist or a social liberal with a classical liberal, and you can be pretty sure that they will think that he/she is pessimistic, harsh, or downright inhumane. After all, people ought to want to get along, and why not help them see the wrong of their ways, so that they can start behaving?

Of course it can be argued that the leftists and social liberals are thinking illogical, since they claim human nature to be malleable, but still want to have some people direct others on how to behave. An argument sounding a bit too much like people trying to pull themselves up in their own bootstraps. However, if the classical liberal is honest, he/she will realize that a fix human nature combined with differential outcomes implies differentiated talents. Anything else is also illogical. What is there then to stop the classical liberal from becoming a conservative, reaching similar conclusions as the social liberal, if not the leftist, on the importance of paternalism?

The key is again found in human nature, and the interplay between fix traits and behavior causing emerging traits. If some traits are fix, and some emerging, there must be causal relationship between the fix and the emerging - behavior stemming not only from outside stimuli but also from internal impetus. This impetus, call it will if you wish, ought in the interplay with the environment make it possible for the individual to make inferences on personal traits. Thus, individuals should, if given the possibility to do so freely, engage in division of labor where individuals divide according to comparative as well as absolute advantages. If this is true, individual co-operation, schooling and conditioning ought to be reached freely, without the need for paternalism, as long as basic safety is guaranteed. This is indeed also what happens, all the time in society, through organizations, firms, associations, churches etc.

The principal difference, stemming from different views on what constitutes human nature, of leftist, social liberal, classical liberal and conservative ideologies is therefore the expected need for forced conditioning, as opposed to voluntarily chosen conditioning. And only classical liberals will protect voluntary co-operation over force.

There's no escaping the need for stringent definitions.

Another year, another dimension

2006-01-02T00:17:00.000+01:00

A New Year's Resolution:

I will devote this year, and years to come, to investigating and defining meaning, and its relation to all that is good; life, beauty, freedom, order and will.

It is natural and necessary that we as living beings engage in such a study, and it has been the focus of human thought and agony for as long as we can grasp. Still, ever since God died some 100 years ago, the topic has been all but neglected by scholars and academics. Who talks about meaning these days? New Age mystics, religious fundamentalists and people with a bad conscience.

It has to be understood that science, as we now know it, cannot answer a single question concerning meaning. This implies that only we as living beings can give meaning to science, it has no meaning in itself. The proper field for the study of meaning is something we not yet have - life science. Social science, or sociology, was conceived as a terrible construct in that it tried to remove all meaning from life, replacing it with objective order. It tried to make science out of life, instead of the other way around. As so often in history, sociology tried to put reality on its head.

The starting point of a life science is to recognize what I wrote of a few weeks ago - that life as a phenomenon is an additional dimension to space and time. Subjective intentionality is, even though it sounds like something from a bad sci-fi novel, a fifth dimension. We can study it, but only if we acknowledge that it exists, and that it makes a purely mechanical universe but a special case. Think of it as the Newtonian universe and Ensteinian relativity. If we acknowledge that there is a fifth dimension of intentionality, present-day physics is incomplete.

Anyway, I will follow my Resolution and return to this topic again and again. So much has been thought and written about it, that intense study is necessary. Still, there is as far as I know no completely satisfactory synthesis of the study of meaning, so there is still plenty of work left to be done. I'm pretty sure it will be a lot of fun...

Logic is life

2005-12-22T09:50:00.000+01:00

Some philosophical ponderings before Christmas...

A common problem in philosophy is the attempt to explain causality. At least since Hume, it has been rightly understood that the tools of physics cannot help us to explain causal events. In a mechanical system defined by space and time, there is only necessity - the necessary relations between objects in the spatiotemporal realm.

Also, as Wittgenstein rightly pointed out, logical relationships do not exist in themselves in the spatiotemporal realm. They have no essence and can only be understood as relational properties between different objects or entities - relationships again defined in terms of space and time.

The function of logic for us humans, and indeed for all living organisms, is to establish relationships that are necessary in order for us to function as intentional beings. We set up goals, and analyze the world in order to get what we want. The logical operators are properties of spatiotemporal relationships. And, Or, If... Then and If And Only If each define different relationships that in turn give causal meaning to organisms trying to reach goals.

If logic cannot be understood other than as spatiotemporal relationships, and if logic is engaged when trying to establish causality in order to perform intentional behavior, should there not be a relationship between logic, causality and intention that moves above and beyond the spatiotemporal realm? That adds additional information except for that provided by physics?

I would argue that this is the case, and that what is missing is another vector. Space can be understood as three vectors, and time as one, making the mechanical spatiotemporal realm consist of four vectors. With these four vectors, there can be no causality. However, logic is engaged in finding relationships between these four vectors, implying a fifth, "logical vector". And this vector in turn is a necessary requirement in order for intentional behavior to come about.

If we assume a world of five vectors, the fifth being a "logic vector" of intentionality (subjective intentionality of a living organism, that is) which is necessary in order to understand spatiotemporal relationships when goal-directed individuals assume or establish causality, in my view a lot of misunderstandings are cleared up. Then it can be rightly understood that neither intention, nor causality, are objective spatiotemporal phenomena that can be explained by physics. They are subjective traits of living organisms. They have no extension in space or time and work as representations of space and time, or as representations of spatiotemporal relationships.

The property of this fifth dimension, or vector of intentionality, is logic. Hence, life is logic, or more correctly, life is a vector whose property is a logically derived representation of the spatiotemporal realm in order to infer causality, thereby making it possible to engage in goal-directed behavior.

Complicated? I'll try and see if I can clean up my argument a bit the next time I write about it. But I think that the main thrust holds. Also, I think that we know that it is true, and that we have to know that it is true in order to engage in social behavior. We try to infer the logical inferences of others and understand them as intentional constructs in order to coordinate our own behavior with that of others. We have just been unable to come up with a good description of what we do in language and mathematics. (On a side-note, the "theory of mind" which is a commonly known concept in psychology, is nothing else than a theory of intentional behavior, or an attempt to take the intentionality vector into account when making representations of the world).

What we need is to acknowledge another vector, or another dimension, if we ever want to understand life. Present-day physics won't do. For those of you who have read him, I think that Elliott Jaques could help us sort things out.

The awful truth about Sweden

2005-12-21T11:02:00.000+01:00

Enough said:

http://www.iea.org.uk/files/upld-article100pdf?.pdf

Hollywood shrugging?

2005-12-15T00:30:00.000+01:00

I has finally been announced. Atlas Shrugged is coming to the big screen. Imdb.com states that the movie is planned to come out in 2007, but it all still seems fairly vague.

For those of you who have read the book, there is no need for recaption. For those of you who haven't - let's say it is one of the most important books for reigniting the classical liberal/libertarian movement in the US, probably the world. (Those Randites out there who object that Rand was not libertarian, but the founder of Objectivism, are of course right. But for the layperson, the description suffices. The point here is not to go into neither epistemology nor semantics).

Recently, the book was republished in Sweden with a new translation (Och Världen Skälvde). It become the object of some controversy after one of the leading figures of the new radical feminist party Feministiskt Initiativ, Tiina Rosenberg, claimed that she had been threatened by the think-tank Timbro when they sent her a copy of the book. To you international readers, let's just say that Ms. Rosenberg is a looter, think Ma Chalmers, only post-modern.

Too much has been written concerning Atlas Shrugged to be covered here, and that is not the point with this post. I will not discuss whether or not Hollywood will do justice to the message of the book, although that can certainly be questioned. Instead, I will list my dream cast for the film, at least as far as I have been thinking right now:

Dagny Taggart - Naomi Watts
Hank Rearden - Viggo Mortensen
Francisco D'Anconia - Johnny Depp
Ragnar Danneskjöld - Christian Bale
Ellis Wyatt - Ed Harris
Eddie Villers - John Cusack
Hugh Akston - Morgan Freeman
Lillian Rearden - Cate Blanchett
James Taggart - Clive Owen
Dr Robert Stadler - Ian McKellen
Wesley Mouch - Steve Buscemi
Bertram Scudder - Kevin Spacey
Cuffy Meigs - Bob Hoskins

And who is John Galt? Why Jude Law of course!

Privatize, privatize, privatize

2005-12-13T20:15:00.000+01:00

I wonder how many times it must happen, before people start realizing that dysfunctional state monopolies cannot be blamed on single individuals, but that they are a result of perverse incentive structures coming from an unjust and impractical concentration of power.

The latest scandal in Sweden is the merger of two giant Stockholm hospitals into a single administrative unit. Karolinska and Huddinge, each with slightly less than 1000 hospital beds , are supposed to save money by being run together (although there is NO research to suggest that there are any economies of scale in healthcare beyond having 500 hospital beds per hospital). Recently, it has begun to dawn on people that the merger is a tad bit more complex than what was previously thought, and that it is not going all that well.

The biggest problems have occured in the cancer treatment unit, Radiumhemmet. The head of Radiumhemmet was sacked, officially because the quality of care has been faltering. However, it seems that the real reason was that he was deemed illoyal by top management. Last Saturday, two letters to the editor (here and here) appeared. The writers were two physicians who have worked for a long time at Karolinska and who argue that physicians and nurses have to take matters into their own hands, since the hospital management is putting patients in jeopardy.

In the meantime, the opposition in Landstinget, the political body who oversees the monopolized healthcare, is protesting. They claim, and rightly so, that they have warned against growing problems as the state colossus grows in size. They want a "crisis comission" to handle the problem and come up with a solution.

Well, what could a comission of this kind answer, that we don't already know? The problem with the monopoly on healthcare in Sweden is that the state is both purchaser (provides health insurance) and producer (owns and runs hospitals). No wonder that patients don't come first. Add to this the complete lack of management talent among politicians, and the short-sightedness coming from changing the political leadership every four years, and only one answer comes into mind: Privatize, privatize, privatize. For those who still want the state to cover healthcare costs, there is always the possibility of a voucher system. Or tax deductions for health insurance. A healthcare unit, like any other organization engaging in production, will not work well if it is both buyer and supplier.

But alas, I doubt that change is near. An ideological blindfold covers the eyes of leading social democrats, who are also hungry for the power coming from controlling peoples lives. And they have taxed Swedes to the point where only the really rich can afford supplementary health insurance. Thus, private healthcare in Sweden can be framed as a class issue. Instead, Swedish physicians and nurses will have to continue to live in a system that, according to the letter sent in last Saturday, bears close resemblence to communism:

Be loyal to the hand that feeds you, i.e. the state.

Toppkandidaterna?

2005-12-09T02:00:00.000+01:00

Fick ett mail idag om att SVT planerar en ny dokusåpa, Toppkandidaterna, där unga politiskt intresserade ska följas i med- och motgång när de kämpar för att nå fram med sitt politiska budskap. Ett bra sätt att föra fram sina åsikter, eller?

Problemet är ju att dokusåporna följer en så tydlig dramaturgisk mall - producenterna väljer i förväg vilka arketyper som ska representeras, för att få en bra mix av starka känslor. Kärlek, avsky, avundsjuka och annat smaskigt som folk tycker om att se. Det hänger alltså på att du som deltagare får en "bra" arketyp tilldelad. Annars kommer du, genom de prövningar du utsetts för och framför allt vid klippbordet, att fixas till så att du passar den förvalda mallen.

I Farmen (som jag för övrigt missade) så lyckades ju en liberal att framstå som både balanserad och vettig. Frågan är bara hur stora möjligheterna är att detta ska ske i kommande program. Gissningsvis har producenterna tänkt sig någon lite lätt streberaktig typ som har väldigt bråttom att köra sitt eget race. Gärna också någon som har lite svårt för sociala samspel, och gärna håller sig på sin kant. Lägg så till några föraktfulla kommentarer om människor som inte anstränger sig, och du har skapat den perfekta ungliberalen i svensk medias ögon. Ingen idé att krångla till det genom att försöka ge djup och mening till åsikter, således.

Jag hoppas att jag har fel, och att mina farhågor är obefogade. Det återstår dock att se. Tills dess så hoppas jag att den som till slut blir utvald att representera de liberalas skara verkligen tänker efter, och inser att det viktigaste slaget i programmet inte kommer att vara mot meningsmotståndare bland deltagarna, utan mot det format som programmet bygger på. Det gäller att vara metaskicklig, med andra ord. Lycka till!

The Economist has done it again

2005-12-06T19:20:00.000+01:00

Usually an excellent magazine, the Economist has a predilection for admiring the Nordic countries that I, as a Swede, find somewhat puzzling. True, us Scandinavians still live in fairly orderly societies, and presently our economic development is better than that of France and Germany. But all is not well on the Nordic front.

Sweden has an official unemployment rate of slightly above 5 %, but it hides a very different reality. The government hides people in programs that have been shown to not add to the chance of getting employed. Students who would prefer to work but instead go into government-subsidized programs are not counted. Sweden has Europe's second healthiest population, but Swedes are several times more likely to go on sick leave than other Europeans. Add to this the people who have been given government subsidies to go into early retirement, and the unofficial unemployment rate for Swedes ages 20 - 65 is around 15 - 20 %. In Finland, the official unemployment rate is around 9 %. Norway is held up with oil money, but is suffering increasingly from the Dutch desease. The Danes are doing pretty well, I'll give them that. Add to this the fact that not a single net job has been created in the Swedish private sector for the last 30 years or so, and that Swedish multinationals are not investing their profits in Sweden, and the picture looks somewhat bleaker.

Why then the bravo for us Nordics? Part of the reason is who you compare with. The Nordic countries are small, hence their inefficient big government systems are somewhat more manageable than those of e.g. France and Germany. Also, our labor laws are still somewhat more flexible than those of France and Germany, although the Swedish unions are working successfully to make that change. In addition, 2006 is election year for Sweden, which means that the ruling Social Democrats are spending money to get more voters, although banks and the OECD warn of over-heating risks.

The 1990s was a period of crisis, especially in Sweden and Finland, and many good reforms were enacted by both the right and the left to deal with the crisis. However, in recent years, there has been a push to the left by the Social Democrats, since they are too weak to govern independently, and hence must lean on the Greens and the reformed (?) communists. The result is heaps of legislation that is stupid, at best. So has the Swedish government shut down one nuclear power plant to appease the Greens, but increased the output of another one. Stockholm will under the year 2006 experience a toll-road experiment, called the "Stockholm try". However, due to rushed legislation and because of limits given by the Swedish constitution, the toll will be collected as a tax, which means that the money cannot be targeted directly to Stockholm's transport system. Swedish small businesses are taxed for "over-liquidity" if it is suspected that their owners are keeping money in the businesses to avoid taxation. Who knows what the appropriate level of liquidity is? The tax agency of course! The government is considering legislation that will force employers to give part-timers full time jobs if they want to, and full-timers part-time.

The overall result is a system that is good for those who don't make an effort, or for those who are smart, lucky or connected enough to get past all the hurdles and become really rich. If you don't want to work, don't worry. The Social Democrats are happy to buy your vote with other peoples money. If you already have a lot of money, you can put them in tax havens. The business climate assures you of very limited competition on the Swedish market, and you can black-mail the government for special deals. You can also control your company without owning it, by using as system with A and B shares, A shares giving more votes by a factor of say, 10.

The rest of us are stuck paying marginal taxes of 55 % (for a yearly salary of over € 35 k) on a salary to which the employer must pay an additional 30 % in employer's fees. The sales tax is 25 %. In total, the effective tax rate if you consume your salary in Sweden is anywhere between 60 % for people of lower income to 70 % for people who make above say € 50 k a year. If you instead want to start your own business, be prepared to drown in legislation, union demands and haphazard legislation.

It is indeed nice to be Nordic.

Klockan klämtar för Folkhälsoinstitutet

2005-12-06T03:30:00.000+01:00

En av Sveriges tyngsta ideologiproducenter, Folkhälsoinstitutet, ska flytta ut från Stockholm. Maria Abrahamsson rapporterar att Generaldirektör Gunnar Ågren beklagar sig över att flytten innebär att institutet måste prioritera tillsyn framför information (läs propaganda).

Det är närmast en kliché för människor höger om Mona Sahlin att ondgöra sig över Folkhälsoinstitutets storebrorsmentalitet och katastrofpropaganda. Senast i raden är ännu en satsning mot snuset, som "inte kan uteslutas vara farligt". Roligt därför att svenska statens vilja att lägga livet till rätta för medborgarna nu kolliderat med statens vilja att använda myndighetspolitik för röstfiske och lokalpolitiska hänsyn. Och att den sociala ingenjörskonsten föga förvånande dragit det kortare strået.

Statliga myndigheter kan användas till mycket, vilket statskramare ofta brukar glömma bort. Det egna syftet är ju inte sällan så behjärtansvärt att det är oförståeligt varför inte skattepengar och tvångsmedel borde tas i anspråk för att driva Den Goda Saken. När sedan staten tagit över, är man ju dock gisslan till en arbetsgivare och finansiär som mycket väl kan bli elak styvmoder, om det gynnar andra, mer akuta, politiska intressen. Tur därför att statens chef, Göran Persson, använder utnämningsmakten som styrmedel. Hade svenska generaldirektörer utsetts genom en offentligt genomlyst process med syfte att hitta den mest kompetenta personen, hade ju myndighetscheferna kunnat protestera mer högljutt om deras verksamheter hotats i grunden.

I detta fall innebär utflyttningen att pengarna som finansierar Folkhälsoinstitutet bara förloras en gång, i och med att de finansierar ingenting alls. Hade hänsyn tagits till deras möjlighet att bedriva aktiv verksamhet när beslut om lokalisering fattats, så hade vi ju dessutom behövt utsättas för deras propaganda. Jag tillhör dem som hellre kastar pengar i sjön än att ge dem till någon som använder pengarna till att hyra någon som misshandlar mig, vare sig det är psykiskt eller fysiskt.

Revolutionen äter sina barn. Och det gör även den centraliserade statsmakten.

Katastrofberedskap och demokrati

2005-12-02T21:25:00.000+01:00

Jag är väl knappast ensam om att blogga om Katastrofkommissionens dräpande kritik av regeringen och statsförvaltningens insats vid tsunamikatastrofen förra julen. Dock har jag några kommentarer av mer principiell karaktär, som jag tycker illustreras väl av den fadäs regeringen stod för.

Regeringen agerade för sent, hade inte ägnat sig åt planering av "omfall" och räknade med att det skulle räcka att agera reaktivt, snarare än proaktivt. Det fanns ingen beredskap för att hantera det som ingen kunde förutse. Dessutom, när katastrofen väl var ett faktum och de tunga aktörerna i regeringen för första gången träffades, 1,5 dygn efter att katastrofen skett, diskuterades hur media skulle mötas, inte hur katastrofoffren skulle undsättas.

Det första som slår mig är den extrema politiska opportunism som regeringens agerande representerar. Det andra är att regeringen inte uppfattat sitt ansvar. Regeringen har att leda och styra landet, inte att förvalta en organisation hjälpligt för att på så sätt säkra regeringsmedlemmarnas egna maktpositioner.

I förlängningen visar regeringens agerande på uppenbara, och mycket obehagliga, brister i svensk demokrati. Vårt system bygger på starka departement och svaga politiker, i jämförelse med andra länder. Det ger stabilitet och tröghet, och minskar risken för tvära kast och opportunism från politikernas sida. Svenska tjänstemän har ofta i praktiken en roll som liknar oberoende kontrollinstanser i andra länder, ex USA:s Högsta Domstol.

Detta system fungerar hjälpligt när saker och ting följer ett givet mönster. Men när stora och oförutsedda förändringar sker kan systemet inte fungera, av en enkel anledning. Snabba insatser kräver beslutsfattande i realtid, vilket i sin tur kräver beslutsfähighet och insikt hos den absoluta ledningen. Och svenska departement leds ytterst av statsråd, något annat hade varit omöjligt i en demokrati.

Detta innebär att de politiker som väljs till regeringen, och ytterst regeringschefen, måste ha en viss strategisk nivå för att i tid kunna fatt rätt beslut. Statschefen och dennes kollegor i regeringen kan inte lägga över beslutsfattande på utredningar och tjänstemän, med mindre än att skapa ett mycket långsamt och ineffektivt system. Därför måste de också utvärderas efter denna förmåga i allmänna val.

I svensk debatt diskuteras ofta behovet av att ha vissa åsikter, men sällan kapaciteten att fatta rätt beslut i rätt tid, givet vad målet är på lång sikt. Detta är en stor brist i svenskt statsskick, som kommer, misstänker jag, av en lång historia av relativ stabilitet, där Sverige kunnat agera reaktivt och passivt, och ändå kommit undan. Detta är dock inte en framkomlig väg på lång sikt, eftersom det oförutsedda alltid kommer att kunna hända. För att tackla detta måste politiker av en viss kaliber väljas. Rätt åsikter måste vara en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bli vald.

Regeringens agerande vid tsunamikatastrofen visar med all tydlighet att dagens svenska regering saknar denna strategiska överblick och förståelse. Det är därför inte konstigt att förtroendet för regeringen är lågt, och att politikerföraktet är utbrett - folk vill ha politiker de kan lita på, även när det oförutsedda inträffar.

Eftersom regeringen visat på sin bristande kapacitet i detta avseende finns det därför inte något de kan göra. Vissa har det, andra inte, och dagens svenska regering har det inte. Hade Göran Persson på allvar kännt ansvar för Sveriges väl, hade han fattat rätt beslut och avgått. Men Persson är inte lojal mot Sverige, han är lojal mot sig själv och sin egen maktbas. Därför kommer inga avgångar ske. Sveriges bristfälliga demokratiska modell kommer att fortgå, med ökat politikerförakt som konsekvens. Låt oss därför hoppas att en borgerlig regering har större kapacitet för strategisk överblick, och därför har förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller. Sverige har länge saknat riktigt ledarskap. Det är dags för en förändring.

Sverige bäst - igen

2005-11-30T22:40:00.000+01:00

Under rubriken Stark svensk tillväxt rapporterar Svd från OECD:s senaste Economic Outlook. På förstasidan utropas att Sverige växer bäst i Europa, men om detta skrivs inget i artikeln, bara att Sverige växer bättre än genomsnittet. Tyvärr måste man vara prenumerant hos OECD för att få läsa deras rapport, sammanfattningen som delas ut till journalister presenterar bara aggregerade data för EU. Därför kan jag inte här bevisa i siffror att Sverige inte alls växer bäst i Europa, men det torde stå klart att de flesta central- och östeuropeiska länder, samt Irland, UK och gissningsvis Spanien och Portugal alla går bättre än Sverige.

Men det är inte poängen. Det intressanta är ju inte att jämföra sig med hur det går i EU, eftersom alla är överens om att EU inte går bra. Mer intressant är att titta på långsiktiga trender internationellt, där det visar sig att Sverige sakta tappar mark, och har gjort det under decennier. En liten, öppen ekonomi har fördelen att lättare kunna anamma teknologisk utveckling i andra länder, men Sveriges arbetsmarknads- och skattelagstiftning försvårar utveckling av tjänstesektorn. Det är därför World Economic Forum kan ranka Sverige som världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi, samtidigt som vi svenskar dagligen blir påminda om djupa strukturella brister.

Sanningen är att Sverige allt fortsatt är bra för internationella koncerner inom industrisektorn, men dåligt för det som vanligt folk bryr sig om, nämligen god tillgänglighet till billiga tjänster och effektiv arbetsdelning i vardags- och privatlivet.

Det är lätt att inse att många svenskar inte får ekvationen att gå ihop. Finansminister Nuder skryter om svensk ekonomi, samtidigt som folk har det svårt att gå ihop och den faktiska arbetslösheten är hög, utan tecken på att avta.

Som man frågar får man svar, och samma säk gäller hur man mäter. Därför är det oroväckande att OECD rapporterar svenska arbetslöshetssiffror på samma sätt som Sverige, det vill säga missvisande. Svenska trygghetssystem har för länge sedan övergått från att ha försäkringsfunktion till att få förvaringsfunktion. Dock är det skönt att se att OECD varnar för att regeringens valfläskbudget skapar obalans i statsfinanserna och att styrräntan nog måste höjas för att motverka inflationstrycket.

Däremot hade det varit trevligt om svenska journalister kunde tänkt lite själva, och istället för att basunera ut "Sverige bäst i Europa" kanske istället frågat AMS-chefen hur det kommer sig att 50 % av ökningen i sysselsättningen är plusjobb och därför inte leder till bättre ekonomiska förutsättningar utan till att pengar flyttas runt via skattesedeln. Sedan frågat Nuder vad OECD menar om expansiv politik och sedan lagt ihop 1+1 och rapporterat "OECD varnar: Regeringen använder skattepengar för att vinna nästa val".

Det hade varit något det. Men kritik av maktens logik lade svenska journalister på hyllan för länge sen.

Reality check

2005-11-29T01:20:00.000+01:00

på gårdagens SvD Brännpunkt publicerades en debattartikel som gjorde att jag på allvar började ifrågasätta redaktörens omdöme - publiceras vad som helst? Det följande är skrivet under djupt förakt, så sluta läs om du inte har lust att se mer av min irritation över mänsklig dårskap.

3 för mig okända personer, en beteendevetare, en utredare och en socionom, publicerar under rubriken Utbrändhetens Förbannelse en kritik av verkligheten. För det är faktiskt bara så texten går att läsas.

Debattörerna menar att vi människor, under det tredje årtusendet efter Kristi Födelse, borde sluta tillbedja ekonomismen som religion, och istället i en ny humanism komma överens om att vi inte borde behöva sträva så mycket, eller omstrukturera och förändra för att skapa mer effektivitet. Globaliseringens negativa effekter och nedskärningarna i offentlig verksamhet borde upphöra.

Med risk för att bli raljant på gränsen till föraktfull måste jag ändå konstatera att vissa människors verklighetsuppfattning är bisarr. För ingen människa kan väl på fullaste allvar tro att vi bara kan stoppa alla mänskliga och sociala processer och interaktioner, och istället plötsligt komma överens om att lägga livet till rätta? Är det möjligt att vara så naiv? Den ondskefullhet de ger uttryck för, om man verkligen skulle ta dem på allvar och försöka genomföra deras minst sagt ambitiösa sociala program, trodde jag dött i och med kommunismens död.

Att sen kalla ett sådant program för ett gränsöverskridande politiskt initiativ vittnar om en politisk okunskap som är fascinerande. Hur skulle ett politiskt program som går ut på att avskaffa individuell strävan, överenskommelser framkomna genom frivillig handel och utbyte och ersätta det med ett system med syfte att förhindra internationell ekonomisk integration och individuell frihet vara något annat än socialistiskt?

Det visar i alla fall på en genomgående princip i alla utopiska idéer - en total brist på proportioner, och oförmåga att inse att den egna verklighetsuppfattningen inte kan tjäna som grund för ett politiskt och ekonomiskt system. Mänsklig interaktion kan BARA skapas i system som tillåter individuell diskretion, och med detta de nödvändiga oenigheter som gör att vi inte bara kan "komma överens".

Detta, om något, är humanism.

Embarrased to be a Swede again

2005-11-22T20:20:00.000+01:00

In today's Financial Times, the Swedish state monopoly on alcoholic beverages, Systembolaget, took out a full-page ad. Systembolaget is celebrating its 50th anniversary with an open letter to the EU comission. The ad reeks of Swedish chauvinism, which is most probably no coincidence, since it seems to be directed mainly towards the Swedish establishment.

The monopoly on alcohol is becoming increasingly irrelevant. The main thrust of the argument in the ad is that high prices are good since they curb consumption. It seems true, although high prices due to high taxes also decrease consumption of other goods and make consumers worse off. However, it is perfectly possible to have high taxes without having a monopoly - tobacco seems to be doing just fine being sold over the counter in most stores.

A bit of honesty from Systembolaget's CEO Anitra Steen (who just happens to be married to the Swedish premier) is in order. The reason that she protects the monopoly is that it brings in not only taxes, but hefty profits to the owner, i.e. the state. Curbing consumption has nothing to do with it, a system of licensing would do just as well. And then we could expect all the other benefits of a real market, such as better service, better availability, more product differentiation etc. Also, we wouldn't have to spend tax money persecuting Systembolaget shop managers for accepting bribes, like we're doing right now.

But why be honest, when the money keeps pouring in?

Nollvision - Platon för den 21:a århundradet

2005-11-21T22:45:00.000+01:00

Har suttit och läst helgens bloggskörd och sett nollvisionen nämnas i två bloggar, Roland PM och I Chydenius Fotspår. Även om tonläget är rätt, så funderar både Roland och Mathias på det lämpliga i en nollvision som princip. Är det möjligt och praktiskt? undrar de.

Det korta svaret är - nej. Den som läst min blogg tidigare kommer att känna igen följande resonemang, men det kan gott sägas en gång till: Idén om nollvisioner är livsfientlig och måste bekämpas.

Skälet är mycket enkelt. Världen är osäker, och vi människor, liksom andra levande varelser, gör vårt bästa för att lösa de uppgifter och nå de mål vi bestämt oss för att sträva efter. Målen är många och skiftande, och graden av komplexitet blir snabbt enorm för en enskild individ. För ett samhälle är komplexiteten omöjligt att förstå, så stor är den. Även om de hade fel i mycket, så är de medeltida skolastikernas försök att formalisera sådant som oändlighet och allsmäktighet viktig läsning för att förstå precis hur svårt det är. Och då sysslade skolastikerna med att försöka utröna Guds egenskaper.

När enskilda individer under osäkerhet försöker att realisera mål kommer oförutsedda händelser att inträffa, sådant som ingen kunde förutse. Att försöka förhindra dessa oförutsedda händelser kommer att leda till andra händelser - vissa oförutsedda, andra förutsedda. Den som är lättast att förutse är att en för stor inskränkning av individuell frihet kommer leda till dels ett stagnerande samhälle, dels en uppluckring av acceptansen och lyhördheten för gemensamma normer. För att få ett praktiskt exempel, titta på valfri kommuniststat.

Idén om nollvision är just det, en idé. Idéer har den vackra, om än ibland opraktiska, egenskapen att de kan existera en och en. Det gör dem så potentiellt vackra, och också farligt förföriska. Platons hela filosofi är ett bra exempel på detta: Idévärlden är den sanna och rätta, Sinnevärlden den bleka kopian.

I livshänseende blir idéer dock intressanta då de får praktiska konsekvenser för handlande. Och då visar det sig snabbt att de idéer som inte kan inlemmas i ett system som på ett praktiskt sätt representerar verkligheten och gör det möjligt att agera konstruktivt och kreativt inte är så bra idéer. När det gäller nollvision är idén att avskaffa något fullständigt, till exempel dödsfall i trafikolyckor. Eftersom bilkörning kräver individuell diskretion, och individuell diskretion kan leda till misstag, måste alltså en riktig nollvision avskaffa biltrafiken. Kosta vad det kosta vill.

Eftersom detta inte är politiskt och ekonomiskt möjligt, kommer nollvisionen endast återstå som ett argument för intressegrupper och byråkrater att driva sina egna agendor. Och eftersom nollvisionen accepteras som argument görs alla ekonomiska kalkyler omöjliga - målet är ju en nollvision, vilket innebär att verkliga trade-offs, exempelvis mellan transporteffektivitet och skadenivåer, inte accepteras som argument. Och det är just dessa trade-offs som gör det möjligt för många olika individer att leva i osäkerhet och ändå få något gjort som de vill, utan att stampa över andra runt omkring sig. "Mitt beteende har dessa negativa och dessa positiva effekter, och jag balanserar det därför så här".

Att säga att nollvision är bra i sig men opraktiskt är alltså fel, och en mycket farlig tanke. Den bygger nämligen på en idé om att det finns just idéer som är goda i sig, och som bör eftersträvas, kosta vad det kosta vill. När dessa idéer krockar med verklighetens komplexitet, vad händer då? Du har hört den förrut...

Kungen är arg

2005-11-21T20:35:00.000+01:00

I lördagens Svd kunde man läsa att kungen av Sverige är irriterad över Försvarsmaktens nya satsning på en enhetlig logotyp för all verksamhet. Kungen har inte blivit informerad om att ett byte är på gång förrän i efterhand, och inte fått tycka till om det faktum att hans krona inte längre ska pryda vapnet.

Själv är jag inte precis rojalist, och är glad över att kungen inte har formell beslutsrätt i sitt kungarike. Dock vet jag att i Försvarsmakten ser det ut på annat sätt - väldigt många militärer känner stolthet över kungahuset, och över den historiska kontinuitet för Sverige som statsmakt monarken representerar.

Det är inte så roligt att vara militär idag. En kampanj för omtag, med en enhetlig vision för försvarets framtid kombinerat med en ny profil, hade kunnat vara så rätt, så rätt. Men det blir kanske inte så bra om det istället uppfattas som att ÖB i brist på tydlig politisk ledning satsar snabbt utan backning av viktiga symbolpersoner. Staffan Dopping, f.d. Unga Tvåan-programledare och numera försvarets informationsdirektör, skulle nog ha tänkt till en gång till.

Dopping, som tidigare brukade vara bra som journalist på Sveriges Radio, har gjort en riktig djupdykning. Han beskrev tidigare den nya försvarsmakten som en "jävla fin omelett". Hoppas att det inte blir pannkaka.

Min namne - makroekonom

2005-11-18T01:40:00.000+01:00

Den som mot förmodan läser min blogg har väl knappast undgått att märka att jag heter samma sak som Moderaternas chefsekonom. Jag är dock inte samma person, bara så att det är klart.

Jag har faktist aldrig träffat Anders Borg (eller Anders E. Borg som han ibland kallar sig), och har inte läst på tillräckligt för att veta exakt vart han står i sakfrågor. Jag tycker mig ändå skönja en sammanhängande princip bakom hans politiska gärning - makroekonomi.

Själv gillar jag inte makroekonomi i större utsträckning. Inte så att frågorna som behandlas (ex inflation, bnp-tillväxt, bytesbalansunderskott) är ointressanta, det är bara det att den förhärskande neoklassiska diskursen i mitt tycke ofta gör mer skada än nytta. Genom alltmer detaljerade nationalräkenskaper skapas en falsk känsla av makt och förståelse, som gör att nationalekonomer på allvar tror att de t ex genom en enkel matematisk formel kan avgöra den optimala styrräntan vid ett givet ögonblick (ex Orphanides, för den som läst lite mer, pratar ju om en Macroeconomic policy rule).

Detta har givetvis ganska lite med verkligheten att göra, men ganska mycket med med matematisk modellering att göra. Med risk för att låta pretentiös kan man säga att makroekonomin tenderar att bli platonisk - det viktigaste är att skapa vackra, koherenta modeller i idévärlden, snarare än att försöka sig på att försöka sig på att verkligen greppa den ytterligt komplexa sinnevärlden.

Ska man däremot ägna sig åt verkligheten, anser jag att gången måste vara den omvända - börja i verkligheten, och med den minsta enhet som kräver förklaring, och extrapolera uppåt. Utgångspunkten blir då givetvis den enskilda skapande individen, snarare än det sociala aggregatet. Modern makroekonomi skryter om att göra precis detta, men modelleringen bygger på att enskilda individer kan beskrivas som matematiska formler, när de egentligen är kreativa entreprenörer.

Det råkar också vara precis detta som är de Nya Moderaternas problem. I syfte att verka statsbärande och regeringsfähiga har Moderaterna anammat ett kameralt synsätt, och pratar hellre i aggregat än i individuellt skapande. RUT (Riksdagens Utredningstjänst), som skapar makroekonomiska modeller för att studera politiska besluts effekter används ofta. Trots att RUT inte får inkludera s.k. dynamiska effekter (det vill säga att enskilda individer inte agerar passivt på ändrade politiska beslut, utan ändrar sitt beteende på oförutsedda sätt som en effekt av förändrade förutsättningar) ses beslut som "oansvariga" om de inte har godkäntstämpel av RUT.

RUT är bara ett exempel bland många på Moderaternas nya kurs. Och jag misstänker att Anders Borg har fler än ett finger med i spelet vid partiets kursändring. Jag tycker att den är olycklig, främst av tre skäl:
1. Makroekonomins förklaringsvärde som teoribildning är inte tillräckligt kraftfull.
2. Makroekonomin av idag är "biased" mot socialdemokrati och intervention - genom att manipulera aggregaten tror man att politiker kan "styra" ekonomin".
3. Det är en dålig affär, retoriskt sett. Detta därför att en liberal politik byggs av människor som litar till och satsar på individen. Glöm inte Hayeks inverkan på Thatcher och Reagan.

Skäl nr 3 är viktigast. En politik som inte tar sin utgångspunkt i individen kan aldrig i förlängningen bli liberal. Om Anders Borg vill se exempel på hur verkligt liberal, men samtidigt försiktig och reformistisk, retorik bör föras, bör han fråga Maud.

Swedish Media Again - This Time Latinobarómetro

2005-11-14T22:05:00.000+01:00

In today's SvD, the results from the latest Latinobarómetro are discussed apropos the visit of the Chilean economist Marta Lagos to Sweden. She is here to present the results to the Swedish development agency SIDA. The only thing thoroughly analyzed in the article is the fact that only a slight majority, 53 %, clearly supports democracy as the best form of government.

Compare this to the presentation of the results from the poll in the Economist on October 27th. In the Economist, results from the last ten years are presented, making it possible for the reader to examine trends and make independent conclusions. The results show that democracy is by many viewed with suspicion. At the same time, there is a solid support for liberal market economy policies throughout the region.

In the SvD article, Lagos blames economic disparities, according to journalist Håkan Forsberg. Chavez popularity is also discussed, and the need to raise taxes. Unfortunately, the acceptance for higher taxes is small, given that people are afraid of corruption. Lagos "half-jokingly" says that a revolution might be the only way forward. She uses Europe as an example, stating that after the European dictatorships had fallen or been overthrown, it was easier to enact democratic reforms.

It is hard to know whether one should put the blame for the onesided view presented in the article on the journalist only, or also on Lagos. Either way, letting the view presented in the article go unchallenged is bad journalism. Very bad, since the only thing Forsberg would have needed to do was to examine all the barómetro data, and not only the latest result on the democracy question. Doing this would have made a more thorough analysis, going beyond simplistic Marxist and Leninist core-perifery and exploitation models, necessary in order to explain the results.

But who am I kidding? After all, Swedish media is Swedish media.

Jag också

2005-11-11T20:40:00.000+01:00

Även om jag givetvis är tvåa, måste jag också passa på att uppmärksamma Maciej Zarembas artikel i dagens DN. Jag och många med mig brukar ju ha "lite svårt för" DN Kultur, mest beroende på den stora mängden artiklar av civilisationshatande postmodernistiska vänstermystiker. Men efter Zaremba idag känns det nästan som att allt är förlåtet.

Med risk för att upprepning, måste jag ändå påpeka vikten av grundtesen i Zarembas artikel - att mänsklig samverkan måste förstås och konstrueras med utgångspunkt i den enskilde människan. Vi människor har en nedärvd förmåga att dela upp världen i Vi och Dom, som varit nödvändig för att ena klanen eller stammen mot fiender utifrån. Men civilisation kan inte byggas på denna typ av instinkt, därom vittnar kollektivismens fasor. Civilisation måste byggas med utgångspunkt att vi människor är varelser av kött och blod, med egen vilja, egna projekt och egen förmåga. Och att sann rättvisa innebär att låta människor få fatta beslut kring det egna livet, på gott och ont och med risk för att misslyckas.

Vill vi däremot leva på andras bekostnad, lär vi oss snart att Vi blir ett Dom, för Dom som inte är Vi. Och att grupplojalitet och undankuvande av det egna för de Andra blir det pris vi måste betala. Ett samhälle där lagen används för att skapa dessa Vi och Dom blir per automatik över tiden ett ofritt samhälle, där Vi tillslut blir Vi, inte för att Jag vill vara med, utanför att Dom tvingar mig. Och när vi alla är Vi och Dom, försvinner tilliten, och hat och rädsla tar överhanden.

Ett samhälle där Jag får vara Jag, är ett samhälle där Vi låter varandra vara ifred med våra projekt. Det är den enda chansen för Oss Människor.

När staten är på min sida...

2005-11-11T01:50:00.000+01:00

I dagens SvD rapporteras att TCO:s ordförande Sture Nordh tar strid för avtalsfriheten på arbetsmarknaden (pressmeddelande från TCO:s hemsida). Han anklagar regeringen och dess utredare Anna Hedborg för att smygvägen försöka överföra avtalspensioner till staten, i samband med att ersättningsnivåerna höjs. Nordh menar, helt riktigt, att TCO:s medlemmar avstått från löneökningar i utbyte mot avtalsförsäkringar, och att ett förstatligande inte kommer att ersätta det förlorade löneutrymmet.

Det är lustigt att dessa statskramare, som Nordh i övrigt tydligt är (här), aldrig lär sig att tvångsmakt bara är roligt när det drabbar någon annan än sig själv. Staten kan gärna användas för att avtvinga skattebetalare och arbetsgivare fördelar för den enskilde eller fackföreningen. Men när det sedan är ens egen tur att utsättas för statens våldsmonopol blir reaktionen inte oväntat annorlunda.

Ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på begränsad statsmakt, och möjlighet till frivilliga avtal utan statlig inblandning. Svensk fackföreningsrörelse har sedan 70-talet arbetat efter en annan princip, LAS och MBL är gamla exempel, tvånget att arbetsgivare betalar en del av sjukförsäkringskostnaderna ett nytt. Givetvis måste en liberal av personligt ideologiska skäl stödja Nordh i hans strävan. Men rent moraliskt blir frågeställningen annorlunda. Det känns som att det är dags för Nordh att smaka sin egen medicin.

Skadeglädje

2005-11-10T02:50:00.000+01:00

Även om jag i princip inte tycker att man ska sparka på den som redan ligger, kan jag inte låta bli att roas lite över den hur den svenska radikalfeminismen nu imploderar. Debatten rasar om huruvida det går att kombinera arbete och passning av små barn. Det ena påståendet är mer tendensiöst och faktamässigt ogrundat än det andra.

Samtidigt avvaktar Feministiskt initiativ med att presentera någon ekonomisk politik, bortsett från krav på 6 timmars arbetsdag och mer pengar till offentlig sektor. Konkreta förslag kommer i februari. Taleskvinnan Sofia Karlsson menar att partiet inte ska placeras in på en höger-vänsterskala. Korporativism och förstatligande är ju som bekant populärt både hos fascister och socialister, så FI tänker därför helt rätt som inte i förväg vill bekänna färg. Extremt kan det nog tänkas bli i alla fall.

Det blir jobbigt när man till slut nu ska bestämma sig för vad Kvinnor är och kan, och vad Kvinnor vill. Kvinnor har ju, precis som vi övriga människor, en tendens att ha egen vilja. Låt oss därför fortsätta att njuta över vad som händer när människan försöker sätta sig över tingens ordning, och definiera kollektiv som inte finns.

It has begun

2005-11-09T04:30:00.000+01:00

France is burning. The interesting thing is that everybody knows why. But what will happen?

The European social model, as devised by social conservatives and social democrats from Bismarck and onwards, has the unfavorable consequence that it makes societies rigid. The degree of complexity in a society is enormous, and controlling and directing it is beyond the intellectual scope of any man. Instead, control implies narrowing down the degrees of complexity, and thus the the degrees of freedom with which individuals are allowed to act.

This is the efficiency argument for liberal democracy and capitalism. The moral argument, on the other hand, is based on the assumption that in order to respect individuals' desires to pursue their own projects, i.e. to value humans as ends in themselves and not as means for something else, they must be allowed freedom of action.

The (hopefully) uninteded consequence of not heeding the efficiency argument, and instead creating a social democratic welfare state, is that it has consequences for individual morals. If individuals are forced to give up too many degrees of freedom, they also expect others to deliver when it comes to realizing personal projects. Those "others" tend to be the State. The "need" of the masses dictates policy, and the more urgently "needy" you seem, the more can you expect to be rewarded.

The decay of Europe following from the European social model, concrete illustrations of which are e.g. eurosclerosis, the demographic "death" etc, is slowly accelerating. The concrete illustration everybody understands - alienated youth acting out of anger and desperation towards all the wrong targets - demanding that someone gives them what they want, since they are not allowed to get it themselves. The ideas on how to deal with the problem, however, differ.

Let us hope that European left-wing intellectuals side with the rioting crowds in their hate for the establishment. Choosing sides will show exactly what are the concrete consequences of their ideology. And then the real battle for Europe can begin - the fight for a new European morals, not based on paternalism, but on individualism. The intellectual heritage is rich, and the common wisdom of people speaks in its favor. It is a struggle of the first order, but it is necessary. Otherwise there is no future for Europe.

Gärna yttrandefrihet, bara du har rätt åsikt

2005-11-05T03:00:00.000+01:00

I dagens SvD kräver f.d. JämO Lena Svenaeus att pastor Green, som i sina predikan hävdat att homosexuella är syndare, kommer att hamna i helvetet och, enligt Svenaeus, är "en cancer på samhällskroppen", ska dömas för hets mot folkgrupp. Visst behövs yttrandefriheten, men inte om man tycker som Green. Svenaeus undrar retoriskt hur man skulle ha tyckt om det istället vore judar man pratade om.

För det första så måste jag säga att judeanalogin är så tröttsam att man blir matt. Problemet i länder som antisemitism har tagit fäste är ju ändå att regeringen avskaffat yttrandefriheten och använt statlig propaganda för att svartmåla judar. Visst är antisemitism vedervärdigt, men detsamma kan sägas om alla hatideologier, vare sig det är kommunism, fascism, nazism, radikalfeminism, homohat eller liknande.

Problemet ligger dock inte i huruvida hatiska ideologier är vedervärdiga, därom torde det knappast finnas något tvivel. Problemet ligger i idén om att det går att lagstifta om hets mot folkgrupp, men samtidigt behålla yttrandefriheten. Människor har, på gott och ont, en tendens att kategorisera verkligheten, och vissa kategorier tycker man mindre om än andra. Att ge domstolar rätten att avgöra vilka kategoriseringar som är OK, och vilka uttalanden som kan göras om dessa, leder ofrånkomligen till att yttrandefriheten de facto upphör.

Lagstiftning mot uppvigling däremot är inte oförenligt med yttrandefrihet, vilket innebär att om Green kallat till möte utanför Sylvesters hus, och skanderat att "nu bränner vi bögen inne", varpå en mobb av homohatare gjorde just detta, skulle Green gjort något straffbart. Men det är ju inte riktigt det han gjort.

Bloggosfären är fylld med travestier på sossarnas senaste kampanj. Här är mitt bidrag:

Lagen om hets mot folkgrupp och demokrati är oförenliga - så enkelt är det.

The turn of the tide?

2005-11-03T23:45:00.000+01:00

In yesterday's Financial Times, the Russian ex-businessman turned convict, Mikhail Khodorkovsky, posted an ad to "Everyone who has supported me and continues to support me". (You can download the ad from this link).

Khodorkovsky, who dared to question the Putin administration and its disregard for the foundations of a liberal democracy, such as freedom of speech and private property rights, has been dealt with, the KGB way. But the problem will not go away as simply as that. Instead, the Russian government has created a potential martyr, and an exceedingly able and dangerous martyr at that. They cannot simply kill him, Soviet style. And the more they try to destroy his repuation, the more they risk alienating Russians as well as foreigners. Gulag requires information control, and the logic of totalitarianism therefore no longer applies.

Khodorkovsky talks like a nation-builder, and he has identified Russia's core problem better than I have seen for a long time. His final words:

The time of mediocrity is past - the era of heroes dawns.

The gauntlet has been thrown down. I doubt that Putin has what it takes to pick it up. Those who make it to the top in a totalitarian society are the self-serving cowards, not the heroes.

The future is now

2005-11-03T03:00:00.000+01:00

Yesterday's Dagens Industri reported on a new project initiated by the Chinese outside of S:t Petersburg, called the "Baltic Pearl" (pictures here). They are building a city for ca 35 000 people, equipped with everything the international businessman could need. Manufacturing facilities in the automotive industry are also planned. The total cost is 1.25 B USD, and the targeted completion time is 6 - 8 years.

In the meantime, Europe is still debating whether or not we should allow globalization, as if that is an issue in the first place. The leading opponent is of course France, but other's are not slow to follow the rhetoric, including our own beloved Swedish prime minister.

The beautiful thing is that the world no longer evolves around Europe, nor can be stopped by Europe. Even if the nationalists and socialists do their best, they will at most destroy the lives of their own peoples. The rest of the world is moving, and the pace is quickening.

It was a long time in world history since the options were this stark: Either stagnatation and slow decay, or competition and drive. Good thing that us humans are designed to enjoy challenges, and that we become happy when we feel that we can affect change.

You got to love life.

Ont och gott

2005-10-31T23:10:00.000+01:00

Jack Welch har skrivit en bok tillsammans med sin fru Suzy som heter Winning, och som handlar om varför det är stort att vinna, och varför samhället byggs av människor som vinner, oberoende var de befinner sig.

Welch och Welch intervjuas i DI: "Ja, jag kan tänka mig att ni hatar differentiering i Sverige. Det är utan tvekan mycket svårare i offentlig verksamhet. Det betyder inte att det är omöjligt att få bra ledare i toppen. Men i ett system utan belöningar och där dugligheten inte styr - där gör min bok ingen nytta."

Svårare än så är det inte, och precis så svårt är det. Skillnaden mellan makarna Welchs självklara och självsäkra inställning och den sörja som nu rinner ut från Malmö över Sverige sammanfattar Sveriges hela problem. Den welchiska livsglädjen är precis det aggressiva internationella kapital som Persson varnar för, och Persson har rätt. Tillåts sådana som Welch att agera fritt, då finns ingen plats för svensk socialdemokrati, allra minst dess ledare.

Som romarna brukade säga - fisken ruttnar från huvudet.

Skatt på liv

2005-10-29T02:10:00.000+02:00

"Det är inte långsiktigt försvarbart med skattefrihet för etanol", säger Lars Nilsson, miljöchef på Vägverket i Dagens Industri.

Även om jag personligen anser att bensinskatten är på tok för hög, anser jag att det finns grund för externalitetsargumentet - bensin smutsar ner, och marknadspriset motsvarar inte per automatik den reella kostnaden. Men hur var det med etanol? Tanken bakom externalitetsargumentet är ju att fossila bränslen är skadligare än andra.

Det skylls på EU, som kräver en neutral beskattning av olika bränslen av konkurrensskäl. Men problemet är inte detta, utan energibeskattningen i stort. Och orsaken är att svensk regering anser att energianvändning i sig är dåligt och bör straffbeskattas.

Synd bara att energi är nödvändigt för allt som har med mänskligt liv att göra, och att en energipolitik som syftar till att minska energiåtgången som ett mål i sig inte är något annat än livsfientlig. Externalitetshantering är en sak, civilisationsbekämpning något annat.

Den svenska kartellen

2005-10-27T23:15:00.000+02:00

I dagens Svd Näringsliv rapporteras att 84 % i en Temoundersökning tror på hemliga samarbeten för att hålla uppe priser. I allmänhet uttrycks förvåning över att siffran är så hög, samt att det troligen förklaras av de senaste årens företagsskandaler. Varför?

Min misstanke är att svenskar generellt har en suddig, ofta dålig, förståelse för vad det innebär att agera på en konkurrensutsatt marknad. Årtionden av antikapitalistisk retorik, såväl bland politiker och media som i skolans utbildning, har nog satt sina spår. Priset går upp? Kapitalisterna göder sig på arbetarna. Lönerna är inte tillräckligt höga? Facket agerar för att fråntvinga kapitalisterna deras "övervinster". Tillgång och efterfrågan matchas inte, med köbildning som följd (ex. bostadsmarknaden)? Staten intervenerar (för att hantera de negativa konsekvensera av tidigare statlig intervention).

Det ironiska i sammanhanget är att Sveriges korporativistiska förflutna med statlig intervention gör att vi har ett antal marknader där utrymmet för kartellbildning är högt. Ändå förväntar många sig att staten ska kunna hantera dessa problem när de uppkommer, genom konkurrensverk och statlig reglering.

Staten och dess lierade föder sig själva.

Myopia on a pathological level

2005-10-26T20:40:00.000+02:00

The Swedish government plans to further "streamline" the Swedish Defense (in Swedish). In 2008, Sweden will be able to, within a year, deploy 2 multi-purpose fighter divisions, 1 airforce base battallion, 3 army brigades, 3 (!) howitzers, 1/2 surface-to air battallion, 0 helicopter battallions, 0 naval base battallions and 4 mine sweepers.

Defense and security policy is simple. In the absence of a centralized world government, national security hinges on presenting a credible threat to invasion. Countries either build national defense structures, or become allies to stronger military powers, who protect them in return for a certain loss of national discretion. Unilateral disarmament implies handing over de facto sovereignty to other powers.

Swedish neutrality was always at best a bad joke, but having a national defense made it possible to stand outside of Nato. Without a defense, Sweden will have to join an external power, not by choice but by necessity. From a democracy view-point, making the decision to unilateraly disarm without real policy debate is troublesome at best. Personally I am in favor of Sweden joining Nato. However, without anything to contribute, I do not see why they should let us enter.

And then there is that little detail of Sweden's responsibility as a guarantor of peace in conflicts which do not immediately affect Swedish security. UN missions? Not practically possible.

When Swedish Social Democrats bargain with the foundation of the Swedish state to gain short-term benefits with post-communists and civilization-hating greens, the short-sightedness takes virtually criminal proportions.

Philanthropy and altruism

2005-10-25T22:24:00.000+02:00

I just came back from a master's thesis presentation on strategic corporate philanthropy. The thesis presented a case study done at Ericsson, investigating Ericsson Response, a unit set up to handle disaster relief by providing telecom assistance. Currently they have 2 people stationed in Pakistan.

According to the authors, Ericsson Response earlier got a full page coverage in Financial Times. Swedish journalists, when approached by Ericsson to report on the corpoporation's relief efforts, said that they didn't want to contribute to self-serving corporate advertising, and neglected to report.

You have to love Swedish media. Apparently, Swedish journalists think that only purely altruistic behavior on the part of corporations is worthy of reporting, when it comes to CSR. Only non-commercial behavior is "good". The fact that most helping behavior, either private or conducted through organization, is in fact reciprocal in nature, and that there is no inherent contradiction between self-serving behavior and behavior that is socially beneficial, seems a bit too difficult to comprehend.

The fact that altruistic behavior in actuality seldom is socially beneficial, I will leave to another post.

Att både ha kakan och äta upp den

2005-10-24T20:45:00.000+02:00

I samband med att SEKO lanserar sin nya kampanj intervjuas fackliga förhandlare om det hårdnande klimatet på svensk arbetsmarknad. Fackligt engagerade har svårare att avancera i karriären, anställda vågar inte komma med kritik och det allmänna tempot på arbetsplatser har ökat, liksom intoleransen mot de som inte hänger med.

Bortsett från det smått ironiska i att fackligt aktiva skulle ha svårt att utvecklas i karriären, då mer eller mindre hela svenska socialdemokratiska etablissemanget rekryteras via fackligt aktiva, tror jag att de övriga iakttagelserna är korrekta. Men varför ser det ut som det gör?

Det korta svaret är arbetslösheten. Det något längre är att svensk arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt skapar strukturproblem som gör att arbetslösheten är mycket högre än den annars skulle ha varit. Samtidigt måste arbetsgivare, på grund av den centrala lönebildningen, ställa höga krav på de som faktiskt har anställning, för att ekvationen ska gå ihop och löner ska kunna utbetalas.

Om svensk fackföreningsrörelse kunde ägna lite mindre tid till att befästa sin politiska makt, och lite mer åt historierevision, skulle de kanske komma att inse att skälet till svensk löneutveckling och skapade arbetstillfällen inte kommer av fackliga påtryckningar, utan av mer effektiv arbetsdelning och ackumulering av kapital och andra resurser, samt innovation. Och att framgångsrika fackföreningar på sin höjd kan skapa stabilare relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, men aldrig själva skapa arbetstillfällen. Bortsett då från för sina egna funktionärer.

Från vaggan till graven

2005-10-21T18:35:00.000+02:00

Regeringen, med vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson i spetsen, vill satsa på en nollvision för fallolyckor bland äldre i hemmet. Av en händelse skulle visionen kunna realiseras av regeringens nya plusjobbare. Det går ju inte att sluta beskatta pensioner och hushållsnära tjänster, och låta människor få bestämma själva.

Nästa förslag kanske blir att alla svenskar ska ha en särskild fixare, som anställs av kommunen för att se till att de inte blir påkörda när de går över gatan, eller dricker för mycket på krogen. Folkhems-Stasi, ungefär.

Expropriering light

2005-10-20T22:43:00.000+02:00

I dagens SvD rapporteras att regeringen förbereder ett lagförslag för att kvotera in 40 % kvinnor i svenska bolagsstyrelser. Så många som 700 bolag kan komma att omfattas. Regeringens utredare, Catarina af Sandeberg, utalar sig i frågan: "Vi har inte kunnat hitta några rättsliga hinder mot ett införande av en regel som syftar till jämn könsfördelning i styrelserna".

Hur var det med äganderätten?

Vad innebär arbetslöshet?

2005-09-28T04:00:00.000+02:00

Förekomsten av människor som ser sig själva som arbetslösa säger mycket om såväl människans natur som hur ett samhälle måste organiseras för att människor ska kunna leva meningsfulla och utvecklande liv. Faktum är att slutsatserna av vad det innebär att det finns arbetslösa är mycket långtgående, såväl psykologiskt som sociologiskt.

På individuell psykologisk nivå utgör arbetslöshet ett ovedersägligt bevis för att människor skiljer sig åt i deras medfödda talang att leda och koordinera arbete. Skälet är enkelt - hade människor verkligen haft helt lika förutsättningar, så hade vem som helst kunnat skaffa sig utbildning och kunskaper nog för att själv leda en verksamhet och anställa människor. Arbetslöshet kräver nämligen att vissa människor är mer produktiva i anställning än som egenföretagare. En möjlig invändning skulle kunna vara att vissa individer har tillgång till kapital och resurser, och att de därför blir företagsledare, medan övriga anställs. Att detta inte kan stämma bevisas dock av att vissa individer lyckas att starta framgångsrika verksamheter mer eller mindre i total frånvaro av externt kapital. Detta gör dem exceptionella, och påvisar tydligt att de har en talang för ledning och koordinering som är över genomsnittet.

En ytterligare slutsats är att produktivitetsvinsten som uppkommer när individer med talang för koordinering leder verksamheter och anställer andra tillfaller både den anställde och arbetsgivaren. Att detta är fallet beror på att den anställde annars lika gärna kunde vara egenföretagare. Detta slår sönder grunden för Marxismens teori om hur värdet av arbete fördelas. Det kan inte vara så att en företagsägare eller arbetsgivare lyckas tillskansa sig allt mervärde som kommer av att arbetet koordineras i ett företag, eftersom den anställde då lika gärna kunde agera självständigt på marknaden.

Denna slutsats visar också att socialismens samhällsbeskrivning, där klass står mot klass, inte överensstämmer med verkligheten. Socialismen kräver att varje skillnad i produktivitet är ett resultat av skillnader i utbildning och miljömässig påverkan. Men hade det varit fallet så hade inte arbetslöshet förekommit, eftersom varje individ då skulle kunna skaffa den kunskap som behövdes för att själv vara produktiv utan att ta order från en arbetsgivare. Frånvaron av kapital inledningsvis kan inte heller här utgöra ett motargument, eftersom de som ännu inte fått tillgång till kapital skulle kunna låna det av äldre individer som hunnit ackumulera eget kapital. Eftersom de har samma förutsättningar är detta en säker investering för den som innehar kapital.

Faktum är att det överhuvudtaget inte skulle finnas något starkt skäl till att starta företag om alla individer hade samma förutsättningar, och det inte fanns några medfödda skillnader i talang att leda och koordinera arbete. Därför sammanfaller också socialismens människosyn med den neoklassiska nationalekonomins, vilket inte är konstigt om man beaktar att båda skolor tar sin utgångspunkt i Ricardiansk teori. Om alla har samma förutsättningar, innebär det att alla individer kan vara lika produktiva som egna företagare på en fri marknad som de skulle vara i anställning. Transaktionskostnadsförklaringen till att företag finns, som har sin utgångspunkt i Coase teoribildning, räcker inte som förklaring till uppkomsten av företag. Enligt Coase är företaget en samling kontrakt mellan individer, där koordinering leder till mindre kostnader för att söka information som i motsvarande grad höjer värdet på företaget. Men om varje individ har samma förutsättningar och ingångsvärden när ett anställningskontrakt förhandlas, kommer alla individer kunna förhandla sådana kontrakt, och det kommer inte att vara ekonomiskt rationellt att vara arbetslös. Vidare kommer de individer som har egna företag och inte är anställda att vara detta därför att de gör bedömningen att de är lika produktiva som egenföretagare som de skulle vara i anställning. Det faktum att det finns arbetslösa som ändå är arbetssökande visar att detta inte kan vara sant.

Slutsatsen av att arbetslöshet existerar är därför att individer skiljer sig åt i medfödd talang att leda och koordinera arbete, att detta är egenskaper som inte går att tillskansa sig genom utbildning och att mervärdet av denna koordinering tillfaller den som koordinerar likväl som den som koordineras. Detta i sin tur innebär att socialismens konflikt mellan arbete och kapital är fiktiv, och att neoklassisk nationalekonomisk teori är ofullständig för att förklara förekomsten av företag.

Dessutom medför det att ett liberalt politiskt system som bygger på frivillighet och rätt till egendom ofrånkomligen kommer att utveckla ett kapitalistiskt ekonomiskt system, där hierarkisk arbetsdelning är en optimal lösning för såväl arbetsgivare som anställda, och där de anställda, trots att de inte tjänar lika mycket som sina chefer och arbetsgivare, ändå tjänar mer än de skulle göra som egna företagare eller i ett system utan hierarkisk organisation. Att som i socialismen försöka skapa ett hierarkiskt system baserat på att försöka tvinga de som har överlägsen talang att leda och koordinera arbete torde också vara synnerligen olämpligt, eftersom det knappast går för dem som saknar koordineringstalangen att avgöra vad som behöver göras och hur. De kan därför inte styra och koordinera det produktiva arbetet, utan måste lita till att de med talang för koordinering gör det av egen fri vilja.

Konsekvensen blir då också att de som har mest att tjäna på en tydlig rättstat där individers likhet inför lagen garanteras är de som själva inte har talang för ledning och koordinering. Dessutom sätts gränser för vad som kan beslutas inom den representativa demokratin. Politiker kan inte endast gå till val på att utföra vad folkviljan efterfrågar, såsom den representeras i majoritetsval, eftersom ett uttryckt behov inte per automatik kan uppfyllas. Politiker måste istället finna en avvägning mellan det politiskt efterfrågade och det praktiskt möjliga, och presentera en vision över samhällets framtida utveckling. Ett val blir sedan en möjlighet för väljarna att välja vilken vision de har mest förtroende för. En politiker som lovar mer än som är möjligt att hålla kommer att urholka förtroendet för både sig själv och sitt ämbete. Det omfattande politikerföraktet i moderna välfärdsstater, där politikers löften lämnat all kontakt med verkligheten, visar tydligt på detta samband.

Endast om man tar hänsyn till att det finns skillnader i medfödd talang för koordinering går det att på allvar råda bot på problem med arbetslöshet. Detta kräver vidare att samhällets institutioner möjliggör frivilliga kontrakt och etableringsfrihet. Ett sådant system skulle också möjliggöra att fler individer med talang för koordinering, vars ledningspotential idag inte kommer till sin rätt på grund av exempelvis hindrande lagstiftning, kunde starta och leda verksamheter där de framgångsrikt koordinerade andras arbete. Detta gäller särskilt grupper som historiskt marginaliserats, eftersom det empiriskt finns föga bevis för att talang för koordinering skulle vara avhängigt exempelvis kön, ras eller etnicitet.

Hate in politics

2005-09-27T03:50:00.000+02:00

Is there a role for hate in politics? The question is not easy to answer. First it is necessary to examine exactly what hate is, why it appears, and who is doing the hating.

The short answer is that collectivists of different brands, such as fascists and socialists, are the primary haters. The reason is that their theory of society is based on the assumption that history is a struggle between different collectives - be it classes, nations or races. There is thus a natural tendency to view history as a zero-sum game, where the gains to one collective are a loss to the other. Since peace and order can only prevail when the collective of choice has seized total control, warfare is imperative. And the individuals who stand in the way of the collective are enemies, and therefore to be hated.

It is not difficult to find examples of this ideology of hate among socialists, fascists and others of similar leanings. The fact that an especially severe level of hate is reserved for other collectivists of different brands serve as an additional illustration of this general tendency; two groups that fight four supremacy at the expense of the other have little room for finding common grounds and mutual understanding. The meat grinder that was the Eastern Front in WW2 is a case in point.

So far so good - collectivists are haters, whereas individualists realize that individuals all have different agendas and different wants, and that society can never move beyond a state of Hobbesian warfare without society devising rules of the game that are common to all, and where conflict can be channelled into competition, rather than destruction. If it would be that easy.
For how should one feel as an individualist, when confronted with haters who will not yield or try to find a mutually beneficial solution to a problem? And how should one feel towards those leaders of collectivism, who have been able to let their definition of the collective rule supreme, with oppression and torment for the many the obvious consequence? How should one feel when travelling through Auschwitz or GULAG, when witnessing the results of collectivist totalitarianism? And on a smaller scale, how should one react when confronted with that greedy hate of petty socialists or fascists who do not see people, but enemies and instruments to be fought or used?

My personal opinion is that it boils down to a case of what is virtuous. Society must be based on a set of morals that are common to all, in order to prosper and let people lead their lives. Moral imperatives include the right to life, to property, to due process etc. But the self-proclaimed individualist will still risk falling prey to a hater, and the easiest answer is perhaps to reciprocate. To hate back.

However, a virtuous individualist is someone who for her own sake puts herself to a higher standard than the rest of mankind, and whose code of ethics has as a primary function to celebrate her own will to life and sense of importance. An individualist is by necessity ego-centric in the sense that she realizes that she is the centre of her own universe, and that no one else than herself can stand responsible for her own actions. In this case, to be a hater by reciprocity will be to succumb to reactive behavior, to let the misguided ideology of another be the cause of her own attitudes and feelings. The virtuous individualist should therefore not tolerate to hate merely to hate back.

Not to say that she should be indifferent to the evil and stupidity of collectivists. But for this, she does not need to hate, to despise is quite enough. To reciprocate hate with hate shows that the individual is willing to put her hater to the same standards as herself. To reciprocate hate with less, to despise the hater, shows that the individual does not accept the claim to human dignity and responsibility provided by the hater. To move even further, and reciprocate it with pity, or in the case of Christ, even love, is to move even further above and beyond the hater in strength, virtue and supremacy. But to love ones enemy can only be reserved for those with truly awesome power, otherwise it is far too dangerous.

Is there then a role for hate in politics? My answer is that that hate should be fought, since it is the primary urge of those ideologies whose consequence are evil - it is the base feeling of the cornered animal who both respects and fears his enemy. Sometimes perhaps a hater is so strong and so full of hate that only hate will muster the strength to fight back. But in that case, the sacrifice of the reciprocal hater is great indeed. To move beyond this towards the strength of despising ones enemy is a step in the right direction. If love is an end-state in terms of reciprocal behavior that is too arrogant, perhaps a less humiliating response to hate is mere instrumental indifference - to see the hater as an obstacle to be dealt with, but without need for emotional attachment. In either case, the emotional expression is one of action, rather than reaction. And that is what defines a virtuous individualist.

Med bjälken i ögat

2005-09-15T18:30:00.000+02:00

Åter är debatten om löneskillnader igång i Sverige, ivrigt påhejat av vår alldeles egna skuggregering, LO. Det har visat sig att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän fortsätter att öka, och LO varnar för de vanliga hoten om utanförskap, hårdare och kallare samhälle, mm.

Bortsett från att lönejämförelser i två så stora och heterogena grupper säger mycket lite om underliggande orsaker, är det tragiskt att LO fortsätter att försöka driva tesen att löneskillnader på något märkligt sätt skulle vara av ondo i sig.

I själva verket är löneskillnader rättvist, eftersom lön betalas ut i motsvarighet till hur produktiv en människa har varit, och olika människor är olika produktiva. Det är en självklarhet för de allra flesta människor som faktiskt har ett arbete, och är orsaken till att LO knappast skulle lyckas får "arbetarklassen" att göra revolution endast genom att visa att en fabriksarbetare tjänare mindre än en fabrikschef.

Individuell produktivitet i mänskligt arbete är ett resultat av tre variabler: Hur motiverad en individ är, och därför hur hårt den anstränger sig; Vilka kompetenser individen har, och därmed hur väl dess resurser i form av kunskaper och färdigheter motsvarar vad som krävs i en viss roll, och; Förmågan att ta långsiktigt ansvar för och driva en verksamhet av mer komplex natur, som visar t ex möjligheten att ta en chefsroll i ett linjeföretag eller en myndighet.

Dessutom är produktivitet ett resultat av hur väl den arbetsenhet där individen arbetar är organiserad, och hur väl samhället där arbetsenheten, t ex företaget, är organiserat där hela verksamheten är lokaliserad. Ett väl fungerande företag i ett väl fungerande land är mer produktivt, och tjänar därför mer pengar, som kan delas upp i förhållande till de enskilda medlemmarnas produktivitet och kravet på avkastning till investerare.

Eftersom det inte är säkert att tjänstemän och "arbetare" har arbete som kräver mer i form av komplexitet och kompetens, är det oklart om löneskillnader mellan dessa grupper är motiverade. Mycket troligt är det så, men det finns givetvis felmarginaler med så stora urval av grupper, särskilt om de definieras utifrån fackföreningstillhörighet.

Klart är dock att vissa arbeten är klart jämförbara i form av krav på individuell Motivation, Kompetens och Förmåga. Däremot kan skillnaderna i effektivitet i organisation av arbetsenhet och styrande lagstiftning vara så stora att de driver upp stora skillnader i faktisk lön - med sämre förutsättningar på organisations- och strukturnivå finns det helt enkelt mindre pengar att betala ut, enligt principen om skillnader i produktivitet inom organisationen. Ett tydligt svenskt exempel är byggnadsindustrin och vården.

De flesta arbeten inom byggnad och vård är av utförande karaktär, de ställer krav på särskilda kompetenser och har en viss riskprofil i form av fysisk belastning. Radikalfeminister menar att skälet till att vårdpersonal tjänar ca 30 % mindre än byggnadsarbetare är en patriarkal komplott. Svaret är snarare att förutsättningarna med staten som lagstiftare och ägare av vårdorganisationen gör att dels den totala produktiviteten i organisationen är mindre än motsvarande inom byggnadssektorn, dels att ägarnas krav på "avkastning" är mycket, mycket större.

För det första är vården hopplöst eftersatt vad gäller organisatorisk effektivitet. Internationella siffror visar hur Sverige halkar efter i beläggning, tid med patient per anställd och dylikt. Svaret på dessa problem är ständigt ökad centralisering, som tyvärr bara spär på problemet, eftersom det finns mycket begränsade skalfördelar inom sjukvård - när en läkare är ansvarig enligt legitimation för en patients hälsa, kan inte arbetet fördelas som i verkstadsindustrin. Istället fungerar sjukvården mer som de platta organisationer vi återfinner bland t ex advokatbyråer.

För det andra så har staten, genom monopolmakt, gjort det möjligt att tvinga ner de allmänna lönerna inom sjukvården, eftersom lönekonkurrens omöjliggörs. Om du vill jobba inom sjukvård, vilket många, framför allt kvinnor, vill, så får du finna dig i att ha staten som arbetsgivare. Annars får du byta bransch. Staten är en mycket hård ägare, och hade på motsvarande sätt lönekonkurrensen omöjliggjorts inom byggnadsbranschen hade vi fått se generalstrejk inom en dag.

Hur kommer det då sig att staten kommer undan med denna löneskillnad, men att samtidigt LO - som är den socialdemokratiska partiapparatens viktigaste ekonomiska och politiska stödorganisation, och som i många fall faktiskt ligger så nära partiet att det är svårt att se vart facket slutar och partiet börjar - har de allra flesta av dessa underbetalda, dåligt ledda och monopolutsugna kvinnor som medlemmar i vårdförbund och kommunalarbetarförbund? Borde inte LO föra Kommunals talan, som ju ändå är största förbundet och dessutom nuvarande ordförandens hemförbund?

Det är lätt att bli könskonspiratorisk, och säga att det beror på att medlemmarna är kvinnor, och att därför Byggnads och Metalls manliga medlemmar utövar lite gammaldags klassiskt kvinnoförtryck. Det ligger nog säkert något i det, det vore i såna fall inte första gången som manliga arbetare genom fackligt samarbete försöker trycka till kvinnor på arbetsmarknaden.
Men den viktigaste orsaken är nog ändå att den svenska socialdemokratins maktmodell bygger på att tillåta ett fåtal rika och mäktiga kapitalister inom exportindustrin, som beroende på antal och bransch är lätta att marginalisera i den inrikespolitiska debatten. Socialdemokratin köper deras tystnad och lojalitet genom goda företagandevillkor, som dock snabbt kan försämras om man inte sitter still i båten.

Att tillåta fri företagsamhet inom vård skulle dock öppna upp för en stark våg av företagande inom tjänstesektorn, och skulle därigenom skapa en mycket större klass av företagare med mindre verksamheter, men med starkare förankring i landet, eftersom tjänsteföretag har svårare att flytta utomlands, särskilt om det rör sig om vård av de människor som befinner sig i landet. Detta skull i praktiken skapa en helt ny grupp av potentiella borgerliga väljare, och därigenom effektivt hota socialdemokratins institutionaliserade maktmonopol.

Bättre då att förtrycka Sveriges vårdande kvinnor med monopolistfasoner och annan tvingande lagstiftning. Dessutom skapar denna politik effektivt frustration bland dessa kvinnor mot dem som faktiskt jobbar i en bransch med bättre fungerande organisationer och företag och med gynnsammare lagstiftning. De missnöjda väljare i denna grupp som socialdemokratin själva inte kan fånga upp genom avundsjuke- och hatargumentation utgör utmärkta väljarunderlag till socialister och socialistiska feminister. Hellre röster på små stödpartier som lätt kan marginaliseras när det verkligen behövs, än att riskera att ge Sveriges kvinnor en sådan frihet att de faktiskt får upp ögonen för att deras livssituation kan ändras genom egen ansträngning, snarare än med mössan i hand be om allmosor hos staten och dess ivriga tillskyndare från vänstern.

Det brukar sägas att den centraliserade fackliga modellen i Sverige skapat lugn och ordning på arbetsmarknaden, och därför är ekonomiskt gynnsam. Men en stabilitet som innebär att hälften att de yrkeskategorier som framför allt lockar kvinnor systematiskt straffas ut är ingen god stabilitet, det är institutionaliserat förtryck. Och där hjälper endast gammal god frihetspolitik - ge människor de verktyg i form av icke diskriminerande lagstiftning de behöver för att faktiskt kunna påverka sina egna liv, så kan en ny ordning uppstå som bygger på enskilda individers beslut, snarare än statliga maktmonopol.

Socialism och självkänsla

2005-09-13T19:20:00.000+02:00

Socialismen beskrivs gärna av dess förespråkare som en frihetsideologi - "slav stig upp för att slå dig fri" mm. Samtidigt är det staten som ska befria och fostra medborgaren och göra den beredd att leva i det socialistiska paradiset. Detta kan till en början tyckas paradoxalt, men paradoxen kan förstås om man undersöker bakomliggande antaganden.

Socialismen är en kollektivism, där klasstillhörigheten är definierande för individuellt beteende. Andra kollektivismer väljer istället t ex ras, nationalitet eller kön som definierande kollektiv, men detta förändrar inte inställningen i sak. En kollektivism tar nämligen som utgångspunkt att människor är fundamentalt och evigt ofria, om inte deras natur på något sätt kan ändras i grunden.

Inom fysiken gäller mekanikens lagar, orsak och verkan är given. I levande system finns däremot levande organismer, vars handlande och beslutsfattande är fundamentalt kreativt på individuell nivå. Med detta menas att endast individer kan vara sanna agerande subjekt. Kollektiv eller grupper kan däremot inte agera som helheter, gruppaktioner är endast möjliga när enskilda individer går ihop och handlar tillsammans.

Socialismen erkänner inte denna fundamentala individualitet i allt handlande, och tillskriver istället kollektivet som helhet en aktörsroll. Men eftersom detta är en logisk omöjlighet, blir konsekvensen att ingen egentligen kan agera, utan att allt beteende på något sätt determineras av mystiska historiska processer - historiematerialismen är född.

Nu är det ju så att ingen människa kan överleva om hon på något sätt lyckas att fundamentalt övertyga sig själv om sin totala impotens. Detta är ett av skälen till att socialismen och andra kollektivismer gärna utvecklas till elitideologier, likt bolsjevismen i Ryssland. Elitsocialisten har genom någon form av ingivelse givits nyckeln till att förstå historiens gåta, och har därför möjlighet att bryta de determinerande mönster som håller alla fångna i förtryckande kollektiv. Därför kan socialisten lyckas med den logiska kullerbytta som säger att allt beteende är determinerat, men att socialisten ändå kan kämpa för den befriande revolutionen som aktivt subjekt.

Samtidigt går det ju inte att införa det socialistiska paradiset om alla individer plötsligt ska tillåtas vara subjekt. Elitsocialistens viktigaste budskap blir därför att endast han är garant för kollektivets frigörelse, samtidigt som övriga medlemmar i kollektivet ska "omformas" för att på så sätt befrias. Men eftersom dessa medlemmar i kollektivet per definition är ofria och deras beteende determinerat, kan deras talan endast föras av elitsocialisten.

Tydligast exempel på denna retorik, omformad i politisk handling, hittar vi i länder som Sovjetunionen, Kina och Nazityskland. Men även socialdemokratin brukar samma maktspråk. När individer inte gör som de "borde" så ska de frigöras genom olika former av tvingande lagstiftning. Dock kräver denna politik, för att vara verksam, att kollektivets medlemmar inte får för sig att göra för mycket motstånd. Det mest effektiva sättet att bekämpa all form av individualism är att kämpa för att samhället ska genomsyras av individer som är övertygade om sin egen brist på handlingskraft och förändringsförmåga. Kort sagt behöver socialismen, och andra kollektivismer, medborgare med genuint dåligt självförtroende för att bli framgångsrik. För att skapa denna "kollektiva" dåliga självkänsla måste socialisten försöka aliera sig med allehanda filosofier, akademiker, journalister, lärare och andra "intellektuella", som förses med det kanske lockande uppdraget att verka som upphöjda "utbildare" och "fostrare" för att se till att det bångstyriga kollektivet leds in på rätt spår.

Likaså kommer alla filosofiska och "vetenskapliga" inriktningar som tar en metodologisk kollektivism som utgångspunkt kommer att vara tacksamma verktyg för socialismen, vare sig det rör sig om sovjetisk fysik, nazistisk biologi, marxistisk analys eller genusteori.

Europa, som både drabbats av socialismen i dess mest maligna form i öst, och den mer lättsmälta socialdemokratin i väst, visar tydligt hur denna kamp mot individens självförtroende fortlöpande förts under 1900-talet, och hur den i vissa fall lyckats få åtminstone begränsad ihållande effekt. Utan att bli för spekulativ bör det vara tydligt att det funnits en enorm pessimism angående individens möjligheter, vare sig det rör sig om dyrkan av massan bland kommunister och nazister, eller den allmänna civilisations- och utvecklingspessimism som framförts bland intellektuella i Västeuropa.

I Sverige är de senaste offren som kollektiv de kvinnor som i radikalfeminismens namn fortlöpande ska "frigöras" från allehanda förtryck, gärna med staten som hjälpande hand eftersom de är oförmögna att själva utverka bestämmanderätt över sina egna liv. Lyckligtvis visar de flesta svenska kvinnor den seghet som är utmärkande för människan, och som gör att ett sekel av elitrevolutionärer inte lyckats bryta människans livsgnista och skaparlusta.

Samtidigt är det tragiskt att se de kvinnor som faktiskt låter sig påverkas av den rådande retoriken, och som i en kombination av total uppgivenhet och missriktad ilska ger sig på allt som på något sätt kan hänföras till den etablerade ordningen. Om något, borde dessa kvinnor "frigöras" från sina självutnämnda elitrevolutionärer, gärna genom att ge sig själva en god portion självkänsla.

Pseudo-science

2005-09-12T23:30:00.000+02:00

Sweden has in the past year had the honor of experiencing the birth of a feminist party, Feminist Initiative (FI). Last week they held their annual meeting, at which was decided who was going to represent the party in next fall's elections. Some members suggested that having a party leader was a sign of masculine hierarchical oppression, and opted for a completely flat organization. In the end, a compromise was reached where 3 women share the role of party representatives. One of them is the old leader of the reformed communist party, who was kicked out of that party because of tax evasion.

As an outside observer, it is sometimes quite fascinating to watch what the media captures of the inner workings of the supposedly inclusive FI. This weekend, after a long debate it was decided that the party should not work for the total abolition of gender as a concept, but should work for abolishing marriage, since it was too normative in the heterosexual and monogamous sense. Allowing relationships with several people of the two as of yet still existing sexes would be an important step in removing the oppression of the current system, that forces men and women to live as couples.

Although it was perhaps not a necessary consequence of forming a feminist party, the fact is that today's FI has been captured by post-Marxists and postmodernists. There is a strong academic presence in the party, both in terms of proposed policies, and as regards the occupational choice of influential members. These include scholars from various disciplines, such as comparative literature, gender science (sic!) and queer theory. The theoretical framework that unites these various scholars is based on the a priori assumption that gender, as well as other roles within society, are exclusively socially constructed, and that it is thus possible for a political force to deconstruct the role and somehow free individuals from the constraints that these various roles create.

Apart from the disturbing political conclusion on the part of FI's feminists - that these roles are socially binding on an individual level, and that thus change can only come about through collective action on a structural level, e.g. through changes in legislation - the legitimacy that FI wants to create by adhering to academic theory shows well what happens when academic or scientific credence is given to dubious theory. The epistemology and ontology of FI's feminism has continuously been disproved. Individuals are not only products of social conditioning, but create their own condition in a continuous feedback process between outside and historical constraints and individual creativity and intention. However, the methodological collectivism underlying FI's policy making disregards this completely, and consequentially, FI can claim with a straight face that gender could somehow be completely deconstructed as a concept.

It is popular among Swedes to express a slightly patronizing worry when speaking of the adherents of creationism and intelligent design in the US debate. How can these religious fundamentalists have so much power over the political debate, when their claims are patently unscientific and absurd? The space given to FI in Swedish media shows that Sweden is far from immune from these tendencies of anti-reason based on a priori assumptions of human nature without empirical support. The question is, what is worse? Forcing children to study manmade stories of how a supreme being beyond man's understanding created everything of value, or forcing children to disregard all aspects of physics, biology, chemistry, economics, philosophy and history, and teach them that everything about them is a result of conditioning that has been decided upon through the political process? For me, both seem to be pretty terrifying prospects.

Swedish Gender Blindness

2005-09-08T23:05:00.000+02:00

This morning, I listened to the head of the Swedish National Secretariat for Gender Science (as it is somewhat absurdly labelled in Sweden). The discussion concerned whether or not it is appropriate to use certain terms, such as Gender Power Order (könsmaktsordning, a Swedish term), in research reports and dissertations, without giving an explicit definition of what is referred to.

The reason for the discussion is that critics think that labelling structures as a priori constraints on human behavior, without giving them proper definition, risks creating a discipline where hypotheses cannot be falsified. If one explanation does not fit within the framework, then all you have to do is to tweak the use of a certain term, and voila! - The problem at hand can be explained within the agreed-upon framework.

An important concept in this body of theory is Gender Blindness. It refers to the tendency of individuals and institutions not to take gender into proper account when analysing and governing certain phenomena. Underlying gender structures can then determine behavior, but the official explanation for this behavior will be rationalized as something else. The purpose of Gender Science is then to uncover these hidden structures, to create Gender Awareness.

It is true that humans sometimes rationalize behavior, and that the real reasons for why certain things are done are not disclosed. But it is also true that it is impossible to judge what reasons are real, and what reasons are just rationalizations, within a structural or collectivist framework.

The reason for this is that a proper understanding of underlying reasons for behavior has to be grounded in a firm understanding of the individual psychology of the person performing this behavior. Structures do not act, they only constrain, and the reasons for rationalizations must then be sought in how individuals organize information and create knowledge of the world, given these constraints. A methodologically individualist approach can analyze why a goal-directed individual will act in a certain way, given both individual intention and structural constraints.

A structuralist, or collectivist, approach will never be able to understand why a certain individual will choose a certain explanatory model. This in turn implies that the models, or rationalizations of the researchers who use the structural model in understanding certain behavior, will be governing.

A structural approach will therefore always risk creating myopia, where the explanatory model used by a researcher will create non-model blindness. All aspects that do not fit into the model will be disregarded, and the a priori assumptions of the researcher on how to understand the world will determine the result of the analysis.

From this viewpoint, it becomes clear exactly how important stringent definitions are. If definitions are explicit, at least it is possible for an outsider to interpret analysis based on a certain explanatory model. Fuzzy definitions do not even allow for a critical analysis of the model used by the researcher, or a possibility of trying to uncover the rationalizations of the researcher him- or herself.

In Sweden, Gender Studies have a clear political usage as a replacement for older types of structural explanations, such as Marxism, for the ruling socialist elite. Therefore, political application, rather than academic stringency, is imperative for researchers to ensure continued state funding. With a clear understanding of how individual motives interact with structural constraints, it would be very appropriate to uncover the hidden mechanisms that create the current research within Gender Science. Sweden needs a cure for its current non-Gender Blindness.

Sveriges framtida chefer

2005-09-06T23:10:00.000+02:00

På senare tid har det i flera medier uppmärksammats att Sverige står inför en omfattande förändring de kommande åren. 40-talisterna är på väg att gå i pension, och de lämnar stora luckor efter sig i såväl den offentliga som den privata sektorn. Det förutspås att det kommer att bli chefsbrist i Sverige.

Den lösning som ofta presenteras är att utbilda yngre personer så att de ska kunna ta ett chefsansvar när äldre medarbetare försvinner. Det bygger på den gängse svenska uppfattningen - som länge styrt politiken på arbetsmarknadsområdet - att folk är utbytbara. Principen om utbytbarhet ligger till grund för såväl kollektivavtalsmodellen, som Lagen om Anställningsskydd (LAS).

Nu är det ju lyckligtvis så att människor inte är utbytbara. Vi är inte endast produkten av de stimuli vi utsätts för under livet, och vi kan inte omformas till vad som helst, så länge vi får genomgå en tillräckligt kraftfull "utbildning". Det som de allra flesta intuitivt redan vet, det vill säga att vi bär med oss grundläggande talanger och förutsättningar, samt att våra egenskaper och preferenser därför inte enbart är en konsekvens av vår miljö, visas fortlöpande genom såväl forskning som praktiska erfarenheter inom organisationsutveckling.

Detta bådar illa för dagens svenska politik. Koordinerat mänskligt arbete ger större utdelning än okoordinerat, det är därför företag och byråkratier potentiellt är så effektiva organisationsformer. Men en organisation blir aldrig kraftfullare än de människor som utgör den, och människor som inte klarar av de uppgifter de är satta att utföra kommer att förstöra för både sig själva och andra. Detta faktum kan ingen utbildningssatsning eller strukturlösning komma runt.

Konsekvenserna av att dagens chefskader går i pension kommer därför att vara långt mer dramatiska än vad de flesta idag är medvetna om. Och det finns endast en lösning på problemet - att göra chefskapet så attraktivt och flexibelt att fler människor väljer det av egen vilja. På så sätt kan fler äldre chefer stanna kvar, och en smidigare generationsväxling kan genomföras.

Problemen i näringslivet kommer att vara många, men värst är situationen i offentlig sektor, där de som har kapaciteten att ta chefsroller också oftast har insikten att den nuvarande organisationsformen gör det omöjligt att ta ett reellt chefsansvar, något som kräver både individuell kapacitet och verklig makt att påverka den egna organisationen. Detta gör att dessa individer i många fall väljer att inte ta chefsroller överhuvudtaget, något som ytterligare skadar möjligheten till effektivt arbete. De stora problemen med politiskt detaljstyrning som undergräver möjligheten att erbjuda god offentligt producerad service redan idag, kommer att bli ännu värre, om inte mycket av det som idag produceras offentligt isoleras från direkt politiskt kontroll.

Sammantaget visar detta problem, precis som så många andra som vi upplever i Sverige idag, att ett land är en för stor enhet för att kunna detaljstyras effektivt av någon enskild individ. De oförutsedda konsekvenserna, och den inbyggda stelheten i systemet, gör att all förändring blir ett problem, trots att förändring är det som sker när fria individer fattar egna beslut för att göra sina liv meningsfulla. Sverige måste decentralisera det reella beslutsfattandet, för att göra det attraktivt för de människor som har kapacitet att ta chefsroller att göra just detta. Om detta inte sker kommer mycket av det som byggts upp i Sverige under de senaste decennierna i form av organisationer att raseras, på kortare tid än många idag inser.

2005-09-06T20:52:00.000+02:00

It might be argued that there is little late-mover advantage in blogging, and if that is the case, then I guess I should have started earlier. Still, better late than never. It is time for me to start sharing some of my thoughts, in the vain hope that there are readers out there who want to know what I have to say.I will make occasional posts, mainly on politics, economics and philosophy. Enjoy!
posted by Anders Borg