Sveriges framtida chefer

På senare tid har det i flera medier uppmärksammats att Sverige står inför en omfattande förändring de kommande åren. 40-talisterna är på väg att gå i pension, och de lämnar stora luckor efter sig i såväl den offentliga som den privata sektorn. Det förutspås att det kommer att bli chefsbrist i Sverige.

Den lösning som ofta presenteras är att utbilda yngre personer så att de ska kunna ta ett chefsansvar när äldre medarbetare försvinner. Det bygger på den gängse svenska uppfattningen - som länge styrt politiken på arbetsmarknadsområdet - att folk är utbytbara. Principen om utbytbarhet ligger till grund för såväl kollektivavtalsmodellen, som Lagen om Anställningsskydd (LAS).

Nu är det ju lyckligtvis så att människor inte är utbytbara. Vi är inte endast produkten av de stimuli vi utsätts för under livet, och vi kan inte omformas till vad som helst, så länge vi får genomgå en tillräckligt kraftfull "utbildning". Det som de allra flesta intuitivt redan vet, det vill säga att vi bär med oss grundläggande talanger och förutsättningar, samt att våra egenskaper och preferenser därför inte enbart är en konsekvens av vår miljö, visas fortlöpande genom såväl forskning som praktiska erfarenheter inom organisationsutveckling.

Detta bådar illa för dagens svenska politik. Koordinerat mänskligt arbete ger större utdelning än okoordinerat, det är därför företag och byråkratier potentiellt är så effektiva organisationsformer. Men en organisation blir aldrig kraftfullare än de människor som utgör den, och människor som inte klarar av de uppgifter de är satta att utföra kommer att förstöra för både sig själva och andra. Detta faktum kan ingen utbildningssatsning eller strukturlösning komma runt.

Konsekvenserna av att dagens chefskader går i pension kommer därför att vara långt mer dramatiska än vad de flesta idag är medvetna om. Och det finns endast en lösning på problemet - att göra chefskapet så attraktivt och flexibelt att fler människor väljer det av egen vilja. På så sätt kan fler äldre chefer stanna kvar, och en smidigare generationsväxling kan genomföras.

Problemen i näringslivet kommer att vara många, men värst är situationen i offentlig sektor, där de som har kapaciteten att ta chefsroller också oftast har insikten att den nuvarande organisationsformen gör det omöjligt att ta ett reellt chefsansvar, något som kräver både individuell kapacitet och verklig makt att påverka den egna organisationen. Detta gör att dessa individer i många fall väljer att inte ta chefsroller överhuvudtaget, något som ytterligare skadar möjligheten till effektivt arbete. De stora problemen med politiskt detaljstyrning som undergräver möjligheten att erbjuda god offentligt producerad service redan idag, kommer att bli ännu värre, om inte mycket av det som idag produceras offentligt isoleras från direkt politiskt kontroll.

Sammantaget visar detta problem, precis som så många andra som vi upplever i Sverige idag, att ett land är en för stor enhet för att kunna detaljstyras effektivt av någon enskild individ. De oförutsedda konsekvenserna, och den inbyggda stelheten i systemet, gör att all förändring blir ett problem, trots att förändring är det som sker när fria individer fattar egna beslut för att göra sina liv meningsfulla. Sverige måste decentralisera det reella beslutsfattandet, för att göra det attraktivt för de människor som har kapacitet att ta chefsroller att göra just detta. Om detta inte sker kommer mycket av det som byggts upp i Sverige under de senaste decennierna i form av organisationer att raseras, på kortare tid än många idag inser.