Socialism och självkänsla

Socialismen beskrivs gärna av dess förespråkare som en frihetsideologi - "slav stig upp för att slå dig fri" mm. Samtidigt är det staten som ska befria och fostra medborgaren och göra den beredd att leva i det socialistiska paradiset. Detta kan till en början tyckas paradoxalt, men paradoxen kan förstås om man undersöker bakomliggande antaganden.

Socialismen är en kollektivism, där klasstillhörigheten är definierande för individuellt beteende. Andra kollektivismer väljer istället t ex ras, nationalitet eller kön som definierande kollektiv, men detta förändrar inte inställningen i sak. En kollektivism tar nämligen som utgångspunkt att människor är fundamentalt och evigt ofria, om inte deras natur på något sätt kan ändras i grunden.

Inom fysiken gäller mekanikens lagar, orsak och verkan är given. I levande system finns däremot levande organismer, vars handlande och beslutsfattande är fundamentalt kreativt på individuell nivå. Med detta menas att endast individer kan vara sanna agerande subjekt. Kollektiv eller grupper kan däremot inte agera som helheter, gruppaktioner är endast möjliga när enskilda individer går ihop och handlar tillsammans.

Socialismen erkänner inte denna fundamentala individualitet i allt handlande, och tillskriver istället kollektivet som helhet en aktörsroll. Men eftersom detta är en logisk omöjlighet, blir konsekvensen att ingen egentligen kan agera, utan att allt beteende på något sätt determineras av mystiska historiska processer - historiematerialismen är född.

Nu är det ju så att ingen människa kan överleva om hon på något sätt lyckas att fundamentalt övertyga sig själv om sin totala impotens. Detta är ett av skälen till att socialismen och andra kollektivismer gärna utvecklas till elitideologier, likt bolsjevismen i Ryssland. Elitsocialisten har genom någon form av ingivelse givits nyckeln till att förstå historiens gåta, och har därför möjlighet att bryta de determinerande mönster som håller alla fångna i förtryckande kollektiv. Därför kan socialisten lyckas med den logiska kullerbytta som säger att allt beteende är determinerat, men att socialisten ändå kan kämpa för den befriande revolutionen som aktivt subjekt.

Samtidigt går det ju inte att införa det socialistiska paradiset om alla individer plötsligt ska tillåtas vara subjekt. Elitsocialistens viktigaste budskap blir därför att endast han är garant för kollektivets frigörelse, samtidigt som övriga medlemmar i kollektivet ska "omformas" för att på så sätt befrias. Men eftersom dessa medlemmar i kollektivet per definition är ofria och deras beteende determinerat, kan deras talan endast föras av elitsocialisten.

Tydligast exempel på denna retorik, omformad i politisk handling, hittar vi i länder som Sovjetunionen, Kina och Nazityskland. Men även socialdemokratin brukar samma maktspråk. När individer inte gör som de "borde" så ska de frigöras genom olika former av tvingande lagstiftning. Dock kräver denna politik, för att vara verksam, att kollektivets medlemmar inte får för sig att göra för mycket motstånd. Det mest effektiva sättet att bekämpa all form av individualism är att kämpa för att samhället ska genomsyras av individer som är övertygade om sin egen brist på handlingskraft och förändringsförmåga. Kort sagt behöver socialismen, och andra kollektivismer, medborgare med genuint dåligt självförtroende för att bli framgångsrik. För att skapa denna "kollektiva" dåliga självkänsla måste socialisten försöka aliera sig med allehanda filosofier, akademiker, journalister, lärare och andra "intellektuella", som förses med det kanske lockande uppdraget att verka som upphöjda "utbildare" och "fostrare" för att se till att det bångstyriga kollektivet leds in på rätt spår.

Likaså kommer alla filosofiska och "vetenskapliga" inriktningar som tar en metodologisk kollektivism som utgångspunkt kommer att vara tacksamma verktyg för socialismen, vare sig det rör sig om sovjetisk fysik, nazistisk biologi, marxistisk analys eller genusteori.

Europa, som både drabbats av socialismen i dess mest maligna form i öst, och den mer lättsmälta socialdemokratin i väst, visar tydligt hur denna kamp mot individens självförtroende fortlöpande förts under 1900-talet, och hur den i vissa fall lyckats få åtminstone begränsad ihållande effekt. Utan att bli för spekulativ bör det vara tydligt att det funnits en enorm pessimism angående individens möjligheter, vare sig det rör sig om dyrkan av massan bland kommunister och nazister, eller den allmänna civilisations- och utvecklingspessimism som framförts bland intellektuella i Västeuropa.

I Sverige är de senaste offren som kollektiv de kvinnor som i radikalfeminismens namn fortlöpande ska "frigöras" från allehanda förtryck, gärna med staten som hjälpande hand eftersom de är oförmögna att själva utverka bestämmanderätt över sina egna liv. Lyckligtvis visar de flesta svenska kvinnor den seghet som är utmärkande för människan, och som gör att ett sekel av elitrevolutionärer inte lyckats bryta människans livsgnista och skaparlusta.

Samtidigt är det tragiskt att se de kvinnor som faktiskt låter sig påverkas av den rådande retoriken, och som i en kombination av total uppgivenhet och missriktad ilska ger sig på allt som på något sätt kan hänföras till den etablerade ordningen. Om något, borde dessa kvinnor "frigöras" från sina självutnämnda elitrevolutionärer, gärna genom att ge sig själva en god portion självkänsla.