Thursday, September 15, 2005

Med bjälken i ögat

Åter är debatten om löneskillnader igång i Sverige, ivrigt påhejat av vår alldeles egna skuggregering, LO. Det har visat sig att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän fortsätter att öka, och LO varnar för de vanliga hoten om utanförskap, hårdare och kallare samhälle, mm.

Bortsett från att lönejämförelser i två så stora och heterogena grupper säger mycket lite om underliggande orsaker, är det tragiskt att LO fortsätter att försöka driva tesen att löneskillnader på något märkligt sätt skulle vara av ondo i sig.

I själva verket är löneskillnader rättvist, eftersom lön betalas ut i motsvarighet till hur produktiv en människa har varit, och olika människor är olika produktiva. Det är en självklarhet för de allra flesta människor som faktiskt har ett arbete, och är orsaken till att LO knappast skulle lyckas får "arbetarklassen" att göra revolution endast genom att visa att en fabriksarbetare tjänare mindre än en fabrikschef.

Individuell produktivitet i mänskligt arbete är ett resultat av tre variabler: Hur motiverad en individ är, och därför hur hårt den anstränger sig; Vilka kompetenser individen har, och därmed hur väl dess resurser i form av kunskaper och färdigheter motsvarar vad som krävs i en viss roll, och; Förmågan att ta långsiktigt ansvar för och driva en verksamhet av mer komplex natur, som visar t ex möjligheten att ta en chefsroll i ett linjeföretag eller en myndighet.

Dessutom är produktivitet ett resultat av hur väl den arbetsenhet där individen arbetar är organiserad, och hur väl samhället där arbetsenheten, t ex företaget, är organiserat där hela verksamheten är lokaliserad. Ett väl fungerande företag i ett väl fungerande land är mer produktivt, och tjänar därför mer pengar, som kan delas upp i förhållande till de enskilda medlemmarnas produktivitet och kravet på avkastning till investerare.

Eftersom det inte är säkert att tjänstemän och "arbetare" har arbete som kräver mer i form av komplexitet och kompetens, är det oklart om löneskillnader mellan dessa grupper är motiverade. Mycket troligt är det så, men det finns givetvis felmarginaler med så stora urval av grupper, särskilt om de definieras utifrån fackföreningstillhörighet.

Klart är dock att vissa arbeten är klart jämförbara i form av krav på individuell Motivation, Kompetens och Förmåga. Däremot kan skillnaderna i effektivitet i organisation av arbetsenhet och styrande lagstiftning vara så stora att de driver upp stora skillnader i faktisk lön - med sämre förutsättningar på organisations- och strukturnivå finns det helt enkelt mindre pengar att betala ut, enligt principen om skillnader i produktivitet inom organisationen. Ett tydligt svenskt exempel är byggnadsindustrin och vården.

De flesta arbeten inom byggnad och vård är av utförande karaktär, de ställer krav på särskilda kompetenser och har en viss riskprofil i form av fysisk belastning. Radikalfeminister menar att skälet till att vårdpersonal tjänar ca 30 % mindre än byggnadsarbetare är en patriarkal komplott. Svaret är snarare att förutsättningarna med staten som lagstiftare och ägare av vårdorganisationen gör att dels den totala produktiviteten i organisationen är mindre än motsvarande inom byggnadssektorn, dels att ägarnas krav på "avkastning" är mycket, mycket större.

För det första är vården hopplöst eftersatt vad gäller organisatorisk effektivitet. Internationella siffror visar hur Sverige halkar efter i beläggning, tid med patient per anställd och dylikt. Svaret på dessa problem är ständigt ökad centralisering, som tyvärr bara spär på problemet, eftersom det finns mycket begränsade skalfördelar inom sjukvård - när en läkare är ansvarig enligt legitimation för en patients hälsa, kan inte arbetet fördelas som i verkstadsindustrin. Istället fungerar sjukvården mer som de platta organisationer vi återfinner bland t ex advokatbyråer.

För det andra så har staten, genom monopolmakt, gjort det möjligt att tvinga ner de allmänna lönerna inom sjukvården, eftersom lönekonkurrens omöjliggörs. Om du vill jobba inom sjukvård, vilket många, framför allt kvinnor, vill, så får du finna dig i att ha staten som arbetsgivare. Annars får du byta bransch. Staten är en mycket hård ägare, och hade på motsvarande sätt lönekonkurrensen omöjliggjorts inom byggnadsbranschen hade vi fått se generalstrejk inom en dag.

Hur kommer det då sig att staten kommer undan med denna löneskillnad, men att samtidigt LO - som är den socialdemokratiska partiapparatens viktigaste ekonomiska och politiska stödorganisation, och som i många fall faktiskt ligger så nära partiet att det är svårt att se vart facket slutar och partiet börjar - har de allra flesta av dessa underbetalda, dåligt ledda och monopolutsugna kvinnor som medlemmar i vårdförbund och kommunalarbetarförbund? Borde inte LO föra Kommunals talan, som ju ändå är största förbundet och dessutom nuvarande ordförandens hemförbund?

Det är lätt att bli könskonspiratorisk, och säga att det beror på att medlemmarna är kvinnor, och att därför Byggnads och Metalls manliga medlemmar utövar lite gammaldags klassiskt kvinnoförtryck. Det ligger nog säkert något i det, det vore i såna fall inte första gången som manliga arbetare genom fackligt samarbete försöker trycka till kvinnor på arbetsmarknaden.
Men den viktigaste orsaken är nog ändå att den svenska socialdemokratins maktmodell bygger på att tillåta ett fåtal rika och mäktiga kapitalister inom exportindustrin, som beroende på antal och bransch är lätta att marginalisera i den inrikespolitiska debatten. Socialdemokratin köper deras tystnad och lojalitet genom goda företagandevillkor, som dock snabbt kan försämras om man inte sitter still i båten.

Att tillåta fri företagsamhet inom vård skulle dock öppna upp för en stark våg av företagande inom tjänstesektorn, och skulle därigenom skapa en mycket större klass av företagare med mindre verksamheter, men med starkare förankring i landet, eftersom tjänsteföretag har svårare att flytta utomlands, särskilt om det rör sig om vård av de människor som befinner sig i landet. Detta skull i praktiken skapa en helt ny grupp av potentiella borgerliga väljare, och därigenom effektivt hota socialdemokratins institutionaliserade maktmonopol.

Bättre då att förtrycka Sveriges vårdande kvinnor med monopolistfasoner och annan tvingande lagstiftning. Dessutom skapar denna politik effektivt frustration bland dessa kvinnor mot dem som faktiskt jobbar i en bransch med bättre fungerande organisationer och företag och med gynnsammare lagstiftning. De missnöjda väljare i denna grupp som socialdemokratin själva inte kan fånga upp genom avundsjuke- och hatargumentation utgör utmärkta väljarunderlag till socialister och socialistiska feminister. Hellre röster på små stödpartier som lätt kan marginaliseras när det verkligen behövs, än att riskera att ge Sveriges kvinnor en sådan frihet att de faktiskt får upp ögonen för att deras livssituation kan ändras genom egen ansträngning, snarare än med mössan i hand be om allmosor hos staten och dess ivriga tillskyndare från vänstern.

Det brukar sägas att den centraliserade fackliga modellen i Sverige skapat lugn och ordning på arbetsmarknaden, och därför är ekonomiskt gynnsam. Men en stabilitet som innebär att hälften att de yrkeskategorier som framför allt lockar kvinnor systematiskt straffas ut är ingen god stabilitet, det är institutionaliserat förtryck. Och där hjälper endast gammal god frihetspolitik - ge människor de verktyg i form av icke diskriminerande lagstiftning de behöver för att faktiskt kunna påverka sina egna liv, så kan en ny ordning uppstå som bygger på enskilda individers beslut, snarare än statliga maktmonopol.