Vad innebär arbetslöshet?

Förekomsten av människor som ser sig själva som arbetslösa säger mycket om såväl människans natur som hur ett samhälle måste organiseras för att människor ska kunna leva meningsfulla och utvecklande liv. Faktum är att slutsatserna av vad det innebär att det finns arbetslösa är mycket långtgående, såväl psykologiskt som sociologiskt.

På individuell psykologisk nivå utgör arbetslöshet ett ovedersägligt bevis för att människor skiljer sig åt i deras medfödda talang att leda och koordinera arbete. Skälet är enkelt - hade människor verkligen haft helt lika förutsättningar, så hade vem som helst kunnat skaffa sig utbildning och kunskaper nog för att själv leda en verksamhet och anställa människor. Arbetslöshet kräver nämligen att vissa människor är mer produktiva i anställning än som egenföretagare. En möjlig invändning skulle kunna vara att vissa individer har tillgång till kapital och resurser, och att de därför blir företagsledare, medan övriga anställs. Att detta inte kan stämma bevisas dock av att vissa individer lyckas att starta framgångsrika verksamheter mer eller mindre i total frånvaro av externt kapital. Detta gör dem exceptionella, och påvisar tydligt att de har en talang för ledning och koordinering som är över genomsnittet.

En ytterligare slutsats är att produktivitetsvinsten som uppkommer när individer med talang för koordinering leder verksamheter och anställer andra tillfaller både den anställde och arbetsgivaren. Att detta är fallet beror på att den anställde annars lika gärna kunde vara egenföretagare. Detta slår sönder grunden för Marxismens teori om hur värdet av arbete fördelas. Det kan inte vara så att en företagsägare eller arbetsgivare lyckas tillskansa sig allt mervärde som kommer av att arbetet koordineras i ett företag, eftersom den anställde då lika gärna kunde agera självständigt på marknaden.

Denna slutsats visar också att socialismens samhällsbeskrivning, där klass står mot klass, inte överensstämmer med verkligheten. Socialismen kräver att varje skillnad i produktivitet är ett resultat av skillnader i utbildning och miljömässig påverkan. Men hade det varit fallet så hade inte arbetslöshet förekommit, eftersom varje individ då skulle kunna skaffa den kunskap som behövdes för att själv vara produktiv utan att ta order från en arbetsgivare. Frånvaron av kapital inledningsvis kan inte heller här utgöra ett motargument, eftersom de som ännu inte fått tillgång till kapital skulle kunna låna det av äldre individer som hunnit ackumulera eget kapital. Eftersom de har samma förutsättningar är detta en säker investering för den som innehar kapital.

Faktum är att det överhuvudtaget inte skulle finnas något starkt skäl till att starta företag om alla individer hade samma förutsättningar, och det inte fanns några medfödda skillnader i talang att leda och koordinera arbete. Därför sammanfaller också socialismens människosyn med den neoklassiska nationalekonomins, vilket inte är konstigt om man beaktar att båda skolor tar sin utgångspunkt i Ricardiansk teori. Om alla har samma förutsättningar, innebär det att alla individer kan vara lika produktiva som egna företagare på en fri marknad som de skulle vara i anställning. Transaktionskostnadsförklaringen till att företag finns, som har sin utgångspunkt i Coase teoribildning, räcker inte som förklaring till uppkomsten av företag. Enligt Coase är företaget en samling kontrakt mellan individer, där koordinering leder till mindre kostnader för att söka information som i motsvarande grad höjer värdet på företaget. Men om varje individ har samma förutsättningar och ingångsvärden när ett anställningskontrakt förhandlas, kommer alla individer kunna förhandla sådana kontrakt, och det kommer inte att vara ekonomiskt rationellt att vara arbetslös. Vidare kommer de individer som har egna företag och inte är anställda att vara detta därför att de gör bedömningen att de är lika produktiva som egenföretagare som de skulle vara i anställning. Det faktum att det finns arbetslösa som ändå är arbetssökande visar att detta inte kan vara sant.

Slutsatsen av att arbetslöshet existerar är därför att individer skiljer sig åt i medfödd talang att leda och koordinera arbete, att detta är egenskaper som inte går att tillskansa sig genom utbildning och att mervärdet av denna koordinering tillfaller den som koordinerar likväl som den som koordineras. Detta i sin tur innebär att socialismens konflikt mellan arbete och kapital är fiktiv, och att neoklassisk nationalekonomisk teori är ofullständig för att förklara förekomsten av företag.

Dessutom medför det att ett liberalt politiskt system som bygger på frivillighet och rätt till egendom ofrånkomligen kommer att utveckla ett kapitalistiskt ekonomiskt system, där hierarkisk arbetsdelning är en optimal lösning för såväl arbetsgivare som anställda, och där de anställda, trots att de inte tjänar lika mycket som sina chefer och arbetsgivare, ändå tjänar mer än de skulle göra som egna företagare eller i ett system utan hierarkisk organisation. Att som i socialismen försöka skapa ett hierarkiskt system baserat på att försöka tvinga de som har överlägsen talang att leda och koordinera arbete torde också vara synnerligen olämpligt, eftersom det knappast går för dem som saknar koordineringstalangen att avgöra vad som behöver göras och hur. De kan därför inte styra och koordinera det produktiva arbetet, utan måste lita till att de med talang för koordinering gör det av egen fri vilja.

Konsekvensen blir då också att de som har mest att tjäna på en tydlig rättstat där individers likhet inför lagen garanteras är de som själva inte har talang för ledning och koordinering. Dessutom sätts gränser för vad som kan beslutas inom den representativa demokratin. Politiker kan inte endast gå till val på att utföra vad folkviljan efterfrågar, såsom den representeras i majoritetsval, eftersom ett uttryckt behov inte per automatik kan uppfyllas. Politiker måste istället finna en avvägning mellan det politiskt efterfrågade och det praktiskt möjliga, och presentera en vision över samhällets framtida utveckling. Ett val blir sedan en möjlighet för väljarna att välja vilken vision de har mest förtroende för. En politiker som lovar mer än som är möjligt att hålla kommer att urholka förtroendet för både sig själv och sitt ämbete. Det omfattande politikerföraktet i moderna välfärdsstater, där politikers löften lämnat all kontakt med verkligheten, visar tydligt på detta samband.

Endast om man tar hänsyn till att det finns skillnader i medfödd talang för koordinering går det att på allvar råda bot på problem med arbetslöshet. Detta kräver vidare att samhällets institutioner möjliggör frivilliga kontrakt och etableringsfrihet. Ett sådant system skulle också möjliggöra att fler individer med talang för koordinering, vars ledningspotential idag inte kommer till sin rätt på grund av exempelvis hindrande lagstiftning, kunde starta och leda verksamheter där de framgångsrikt koordinerade andras arbete. Detta gäller särskilt grupper som historiskt marginaliserats, eftersom det empiriskt finns föga bevis för att talang för koordinering skulle vara avhängigt exempelvis kön, ras eller etnicitet.