Kulturjournalistik

Även om det kanske är att ge skribenten i fråga för stort utrymme, kan jag inte låta bli att blogga apropå Magnus Erikssons sågning av Neo i dagens Svd Kultur.

Eriksson gillar inte Neo, och trots att han främst hävdar att det beror på att skribenterna skriver dåligt, lyser det igenom att han retar sig på tidningens ton. Artiklarna är för optimistiska, för borgerliga, för liberala. Endast Torbjörn Elenskys artikel om anti-amerikansmen faller i Erikssons smak. Elensky använder sig av klassisk kulturkritisk ansats och pratar om Den Andre, men här är det amerikaner istället för minoritetsgrupper eller kvinnor som får klä sig i Lacans språkdräkt och förklaringsmodell. Och knappast är det väl egentligen så att kapitalismen alena ska rädda Afrika från Aidsdöden?

Eriksson använder sig av en teknik som jag och mina klasskamrater övade upp till perfektion under gymnasiets kemilaborationer: att först ta reda på "rätt" svar och sedan leta sig tillbaka till hur experimentet "borde" gått till. Journalister i allmänhet är bra på detta, men kulturjournalister är ändå i en klass för sig. Gången är ganska enkel:

1. Lär dig valfritt kulturkritiskt verktyg. Klassiskt under 1900-talets början var marxismen, därefter psykoanalysen, därefter marxism igen som strax blev postmodernism. Svenska kulturjournalister är kvar på det postmoderna stadiet, trots att att allt tyder på att postmodernismen hade sin absoluta topp någon gång i början av 90-talet för de som verkligen är i "the know".

2. Applicera ditt verktyg på allting, ursinningslöst och utan att ta in några alternativa förklaringsmodeller. Använd gärna invektiv och smutskastning av alternativa förhållningssätt, snarare än logisk argumentation. Framför allt, förlöjliga alla försök att vara något annat än en passiv och cynisk åskådare.

3. Repetera, dock utan återkoppling mellan verkligheten och det kulturkritiska verktyget.

Jag tänker inte gå in närmare på Neos brister och förtjänster i detta inlägg. Jag vill bara avsluta med några korta kommentarer till Erikssons sågning.

Elensky är en fantastiskt begåvad skribent, men jag tror att hans metodansats snarare än det litterära innehållet var skälet till att artikeln föll Eriksson i smaken. Den Andre innebar ingen kostsam investering i vidgade vyer för vår käre kulturjournalist.

Kapitalismen är det enda som kan rädda Afrikas Aidsoffer. Kapitalismens epok är den första i mänsklighetens historia där en befolkningsökning inte hållits tillbaka av massepidemier. Afrika är idag den enda kontinent som är relativt opåverkad av kapitalismen, och också den där det mänskliga lidandet är utan motstycke störst. Erikssons kommentar kan möjligen förklaras med bristande intellektuell kapacitet, i det att han inte lyckas förstå innebörden av ett politiskt-ekonomiskt system som genom decentraliserat beslutsfattare möjliggör för att en maximal mängd mänsklig kreativitet kan läggas på det som människor tycker är viktigt att arbeta med. Kapitalismen är inte, som t ex socialismen eller fascismen, ett mål, utan en metod. Kapitalism i ekonomi är detsamma som demokrati i politik, eller yttrandefrihet i kommunikation.

Nog med mässandet. Avslutningsvis ser jag fram emot den dag då det blir inne för kulturjournalister att våga gilla livet, utan att behöva skämmas inför sina salta polare. Tills dess så kommer jag själv föredra att läsa skribenter av Neos snitt, framför sura förståsigpåare. De är ju åtminstone intresserade av att leva. Och inte, som vår alldeles egna nationalmänniskohatare, Lukas Moodyson, predikar: "Vår värld är så hemsk att man måste vara psykopat för att vara lycklig". Försök att applicera lite logik på den livshållningen, och se vart du hamnar, Eriksson!