Klockan klämtar för Folkhälsoinstitutet
En av Sveriges tyngsta ideologiproducenter, Folkhälsoinstitutet, ska flytta ut från Stockholm. Maria Abrahamsson rapporterar att Generaldirektör Gunnar Ågren beklagar sig över att flytten innebär att institutet måste prioritera tillsyn framför information (läs propaganda).
Det är närmast en kliché för människor höger om Mona Sahlin att ondgöra sig över Folkhälsoinstitutets storebrorsmentalitet och katastrofpropaganda. Senast i raden är ännu en satsning mot snuset, som "inte kan uteslutas vara farligt". Roligt därför att svenska statens vilja att lägga livet till rätta för medborgarna nu kolliderat med statens vilja att använda myndighetspolitik för röstfiske och lokalpolitiska hänsyn. Och att den sociala ingenjörskonsten föga förvånande dragit det kortare strået.
Statliga myndigheter kan användas till mycket, vilket statskramare ofta brukar glömma bort. Det egna syftet är ju inte sällan så behjärtansvärt att det är oförståeligt varför inte skattepengar och tvångsmedel borde tas i anspråk för att driva Den Goda Saken. När sedan staten tagit över, är man ju dock gisslan till en arbetsgivare och finansiär som mycket väl kan bli elak styvmoder, om det gynnar andra, mer akuta, politiska intressen. Tur därför att statens chef, Göran Persson, använder utnämningsmakten som styrmedel. Hade svenska generaldirektörer utsetts genom en offentligt genomlyst process med syfte att hitta den mest kompetenta personen, hade ju myndighetscheferna kunnat protestera mer högljutt om deras verksamheter hotats i grunden.
I detta fall innebär utflyttningen att pengarna som finansierar Folkhälsoinstitutet bara förloras en gång, i och med att de finansierar ingenting alls. Hade hänsyn tagits till deras möjlighet att bedriva aktiv verksamhet när beslut om lokalisering fattats, så hade vi ju dessutom behövt utsättas för deras propaganda. Jag tillhör dem som hellre kastar pengar i sjön än att ge dem till någon som använder pengarna till att hyra någon som misshandlar mig, vare sig det är psykiskt eller fysiskt.
Revolutionen äter sina barn. Och det gör även den centraliserade statsmakten.
Det är närmast en kliché för människor höger om Mona Sahlin att ondgöra sig över Folkhälsoinstitutets storebrorsmentalitet och katastrofpropaganda. Senast i raden är ännu en satsning mot snuset, som "inte kan uteslutas vara farligt". Roligt därför att svenska statens vilja att lägga livet till rätta för medborgarna nu kolliderat med statens vilja att använda myndighetspolitik för röstfiske och lokalpolitiska hänsyn. Och att den sociala ingenjörskonsten föga förvånande dragit det kortare strået.
Statliga myndigheter kan användas till mycket, vilket statskramare ofta brukar glömma bort. Det egna syftet är ju inte sällan så behjärtansvärt att det är oförståeligt varför inte skattepengar och tvångsmedel borde tas i anspråk för att driva Den Goda Saken. När sedan staten tagit över, är man ju dock gisslan till en arbetsgivare och finansiär som mycket väl kan bli elak styvmoder, om det gynnar andra, mer akuta, politiska intressen. Tur därför att statens chef, Göran Persson, använder utnämningsmakten som styrmedel. Hade svenska generaldirektörer utsetts genom en offentligt genomlyst process med syfte att hitta den mest kompetenta personen, hade ju myndighetscheferna kunnat protestera mer högljutt om deras verksamheter hotats i grunden.
I detta fall innebär utflyttningen att pengarna som finansierar Folkhälsoinstitutet bara förloras en gång, i och med att de finansierar ingenting alls. Hade hänsyn tagits till deras möjlighet att bedriva aktiv verksamhet när beslut om lokalisering fattats, så hade vi ju dessutom behövt utsättas för deras propaganda. Jag tillhör dem som hellre kastar pengar i sjön än att ge dem till någon som använder pengarna till att hyra någon som misshandlar mig, vare sig det är psykiskt eller fysiskt.
Revolutionen äter sina barn. Och det gör även den centraliserade statsmakten.
posted by Hugin at 03:30
0 Comments:
<< Home