Att både ha kakan och äta upp den

I samband med att SEKO lanserar sin nya kampanj intervjuas fackliga förhandlare om det hårdnande klimatet på svensk arbetsmarknad. Fackligt engagerade har svårare att avancera i karriären, anställda vågar inte komma med kritik och det allmänna tempot på arbetsplatser har ökat, liksom intoleransen mot de som inte hänger med.

Bortsett från det smått ironiska i att fackligt aktiva skulle ha svårt att utvecklas i karriären, då mer eller mindre hela svenska socialdemokratiska etablissemanget rekryteras via fackligt aktiva, tror jag att de övriga iakttagelserna är korrekta. Men varför ser det ut som det gör?

Det korta svaret är arbetslösheten. Det något längre är att svensk arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt skapar strukturproblem som gör att arbetslösheten är mycket högre än den annars skulle ha varit. Samtidigt måste arbetsgivare, på grund av den centrala lönebildningen, ställa höga krav på de som faktiskt har anställning, för att ekvationen ska gå ihop och löner ska kunna utbetalas.

Om svensk fackföreningsrörelse kunde ägna lite mindre tid till att befästa sin politiska makt, och lite mer åt historierevision, skulle de kanske komma att inse att skälet till svensk löneutveckling och skapade arbetstillfällen inte kommer av fackliga påtryckningar, utan av mer effektiv arbetsdelning och ackumulering av kapital och andra resurser, samt innovation. Och att framgångsrika fackföreningar på sin höjd kan skapa stabilare relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare, men aldrig själva skapa arbetstillfällen. Bortsett då från för sina egna funktionärer.