När staten är på min sida...

I dagens SvD rapporteras att TCO:s ordförande Sture Nordh tar strid för avtalsfriheten på arbetsmarknaden (pressmeddelande från TCO:s hemsida). Han anklagar regeringen och dess utredare Anna Hedborg för att smygvägen försöka överföra avtalspensioner till staten, i samband med att ersättningsnivåerna höjs. Nordh menar, helt riktigt, att TCO:s medlemmar avstått från löneökningar i utbyte mot avtalsförsäkringar, och att ett förstatligande inte kommer att ersätta det förlorade löneutrymmet.

Det är lustigt att dessa statskramare, som Nordh i övrigt tydligt är (här), aldrig lär sig att tvångsmakt bara är roligt när det drabbar någon annan än sig själv. Staten kan gärna användas för att avtvinga skattebetalare och arbetsgivare fördelar för den enskilde eller fackföreningen. Men när det sedan är ens egen tur att utsättas för statens våldsmonopol blir reaktionen inte oväntat annorlunda.

Ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på begränsad statsmakt, och möjlighet till frivilliga avtal utan statlig inblandning. Svensk fackföreningsrörelse har sedan 70-talet arbetat efter en annan princip, LAS och MBL är gamla exempel, tvånget att arbetsgivare betalar en del av sjukförsäkringskostnaderna ett nytt. Givetvis måste en liberal av personligt ideologiska skäl stödja Nordh i hans strävan. Men rent moraliskt blir frågeställningen annorlunda. Det känns som att det är dags för Nordh att smaka sin egen medicin.