Katastrofberedskap och demokrati

Jag är väl knappast ensam om att blogga om Katastrofkommissionens dräpande kritik av regeringen och statsförvaltningens insats vid tsunamikatastrofen förra julen. Dock har jag några kommentarer av mer principiell karaktär, som jag tycker illustreras väl av den fadäs regeringen stod för.

Regeringen agerade för sent, hade inte ägnat sig åt planering av "omfall" och räknade med att det skulle räcka att agera reaktivt, snarare än proaktivt. Det fanns ingen beredskap för att hantera det som ingen kunde förutse. Dessutom, när katastrofen väl var ett faktum och de tunga aktörerna i regeringen för första gången träffades, 1,5 dygn efter att katastrofen skett, diskuterades hur media skulle mötas, inte hur katastrofoffren skulle undsättas.

Det första som slår mig är den extrema politiska opportunism som regeringens agerande representerar. Det andra är att regeringen inte uppfattat sitt ansvar. Regeringen har att leda och styra landet, inte att förvalta en organisation hjälpligt för att på så sätt säkra regeringsmedlemmarnas egna maktpositioner.

I förlängningen visar regeringens agerande på uppenbara, och mycket obehagliga, brister i svensk demokrati. Vårt system bygger på starka departement och svaga politiker, i jämförelse med andra länder. Det ger stabilitet och tröghet, och minskar risken för tvära kast och opportunism från politikernas sida. Svenska tjänstemän har ofta i praktiken en roll som liknar oberoende kontrollinstanser i andra länder, ex USA:s Högsta Domstol.

Detta system fungerar hjälpligt när saker och ting följer ett givet mönster. Men när stora och oförutsedda förändringar sker kan systemet inte fungera, av en enkel anledning. Snabba insatser kräver beslutsfattande i realtid, vilket i sin tur kräver beslutsfähighet och insikt hos den absoluta ledningen. Och svenska departement leds ytterst av statsråd, något annat hade varit omöjligt i en demokrati.

Detta innebär att de politiker som väljs till regeringen, och ytterst regeringschefen, måste ha en viss strategisk nivå för att i tid kunna fatt rätt beslut. Statschefen och dennes kollegor i regeringen kan inte lägga över beslutsfattande på utredningar och tjänstemän, med mindre än att skapa ett mycket långsamt och ineffektivt system. Därför måste de också utvärderas efter denna förmåga i allmänna val.

I svensk debatt diskuteras ofta behovet av att ha vissa åsikter, men sällan kapaciteten att fatta rätt beslut i rätt tid, givet vad målet är på lång sikt. Detta är en stor brist i svenskt statsskick, som kommer, misstänker jag, av en lång historia av relativ stabilitet, där Sverige kunnat agera reaktivt och passivt, och ändå kommit undan. Detta är dock inte en framkomlig väg på lång sikt, eftersom det oförutsedda alltid kommer att kunna hända. För att tackla detta måste politiker av en viss kaliber väljas. Rätt åsikter måste vara en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bli vald.

Regeringens agerande vid tsunamikatastrofen visar med all tydlighet att dagens svenska regering saknar denna strategiska överblick och förståelse. Det är därför inte konstigt att förtroendet för regeringen är lågt, och att politikerföraktet är utbrett - folk vill ha politiker de kan lita på, även när det oförutsedda inträffar.

Eftersom regeringen visat på sin bristande kapacitet i detta avseende finns det därför inte något de kan göra. Vissa har det, andra inte, och dagens svenska regering har det inte. Hade Göran Persson på allvar kännt ansvar för Sveriges väl, hade han fattat rätt beslut och avgått. Men Persson är inte lojal mot Sverige, han är lojal mot sig själv och sin egen maktbas. Därför kommer inga avgångar ske. Sveriges bristfälliga demokratiska modell kommer att fortgå, med ökat politikerförakt som konsekvens. Låt oss därför hoppas att en borgerlig regering har större kapacitet för strategisk överblick, och därför har förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller. Sverige har länge saknat riktigt ledarskap. Det är dags för en förändring.