En riktig statsman

En av de avgörande funktionerna för ett lands ledare är att kunna förmedla ett anslag som skapar riktning och mening och som grundar sig på de värderingar landets medborgare gärna gör till sina. Detta innebär inte att landets medborgare med nödvändighet måste hålla med om ledarens politiska agenda. En värdegrund går djupare än så, och är mer trögrörlig än enskilda politiska meningsskiljaktigheter. Det är också därför det är lämpligt att prata om tidsanda. Vissa värderingar kan sammanbinda ett folk under perioder, och dessa förmedlas alltid av tongivande personligheter. Ur denna synvinkel kan man till exempel säga att Ronald Reagan var en statsmannalik politisk ledare, medan George W Bush inte lyckas vara det.

I sammanhanget blir det både pinsamt och plågsamt att lyssna till när statsminister Göran Persson ska vara statsmannalik i svensk television. Under dagens ishockeyfinal fick Persson vid två tillfällen fritt spelrum att göra just detta - få saker torde ena en nation som Sverige så mycket som internationella sportevenemang. Det är enkelt och okontroversiellt att svenskar gillar när Sverige vinner OS-medalj. Men Persson kom aldrig förbi plattityderna och klichéerna, han sa aldrig något som kändes äkta och starkt. Som politisk taktiker må han vara svårslagen, men som nationsbyggare är han ett tomt skal. Sånt går helt enkelt inte att vare sig mediaträna eller fejka.

Vissa har det, andra inte.

I love boobs

I just want to comment briefly on the new ad campaign by Swedish women's clothing store Lindex - We love boobs.

It feels truly relieving, after years of ad bashing by radical feminists and leftists, to see a commercial for women's clothing that manages to be both sensual and life-affirming and that celebrates femininity in a way that both men and women can appreciate. For it is really true, we humans really love boobs.

The female breast is a source of comfort and gratification for infants, toddlers, children, adolescents and adults, men and women alike. It means something unique and special for all of us, and still we all share a common denominator in our feelings - in loving boobs we love life itself, and the women who make it possible, generation after generation.

I can go on ranting and preaching about the beauty of the female body for hours on end, but I'll end with saying that there are few things that I have such a genuinely uncomplicated feeling towards as boobs. I love 'em.

Vilse i sandlådan

Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog och arbetslivsminister Hans Karlsson passar på att stämma in i talkören från regeringspartiet som skanderar mot näringslivstopparna. Ulvskog hävdar att svenska storföretag låter bli att investera under valåret för att sänka regeringen, och Karlsson menar att löntagarna måste skyddas mot företagsledarnas utspel (i SvD).

Ulvskog slår sig själv i dumhet. Att driva ett storföretag medger inte att det går att hålla inne med investeringar i ett år på pin kiv, med mindre än att hela verksamheten går under. Däremot är det högst möjligt att det av staten skapade investeringsklimatet påverkar investeringsviljan. Om regeringen vill undkomma det finns det bara en sak att göra - nationalisera företagen. Ulvskog hävdar att hon lämnade kommunismen bakom sig 1976, men hennes ryggmärgsreflexer har uppenbarligen fortsatt svårt med att hantera individuell äganderätt.

Karlsson är mer obehaglig. Som gammal avtalssekreterare i LO är han van att springa till regeringen med krav på lagstiftning, och han har inte sällan fått som han velat förr. Vad regeringen konkret skulle göra för att straffa storföretagen återstår att se.

Det mest frapperande är dock att regeringsrepresentanterna upplever att de står på samma nivå som företagsledarna, och därför kan hota bäst de vill, om de upplever att medborgarna gör som de vill. Problemet är bara att det inte kan bli likhet mellan medborgare och statsrepresentanter, som om inget annat biter alltid har makten över våldsmonopolet att luta sig mot. Det är svårt att argumentera med en pistol. Detta, att handling endast kan ske genom frivillighet eller tvång, har socialdemokratin alltid haft svårt att erkänna öppet, även om hela deras politik bygger på just hotet om våldsanvändning.

I dagsläget blir deras brösttoner dock allt mer irrelevanta. Deras Sverige är en sandlåda där de springer runt och vill att alla ska leka som dem, med dem. Men världen är större än så, liksom Sveriges stora företag. Blir det för trångt i sandlådan så får vi helt enkelt byta lekplats, och lämna Ulvskog och Karlsson m fl ensamma med hink och spade.

Hur man bäst tacklar unga flickors ångest

Det är jobbigt att vara flicka, på väg att bli kvinna. Det blir inte lättare av att unga flickor överallt ser reklam med vackra kvinnor, kvinnor som killarna vill ha, kvinnor som är häftiga, sexiga och kaxiga. Eftersom vi människor tycker om sex, så är det heller inte konstigt att vårt fria offentliga rum, skyddat av yttrandefrihet, är sexualiserat. Att se så mycket sex, så mycket sexighet, och så mycket ideal är givetvis knepigt. Det pockar på uppmärksamhet, skapar frågor, undringar. Duger man till? Vad händer sen? Vem är jag? Vem ska jag bli? Vem vill jag bli?

Dessa unga flickor, på väg att bli kvinnor, har i alla tider haft mycket att fundera kring, och idag har de ännu mer. Visst beror det kanske till viss del på att vår mediala offentlighet penetrerar allt mer. Men sanningen är att flickor i den åldern alltid velat veta, alltid undrat, och därför alltid sökt efter kunskap. Dock har de väl sällan haft en så stor grupp av unga och medelålders kvinnor som med pannan i djupa veck och bekymrad min frågat "hur känns det?"

"Känner du dig utsatt för medialt förtryck?"

"Tycker du inte att samhället idag är väldigt sexualiserat?"

"Visst tycker du om dig själv som du är?"

"Tro inte att du måste se söt ut för killarnas skull!"

"Mår du bra, egentligen?"

Vi har alla varit unga och osäkra, med ömmande bröstvårtor och fjun på väg att bli riktigt hår, både här och där. Jag kan bara säga att det sista jag hade velat ha i den åldern, vore en kader med självpåtagna själasörjare 20 år äldre än mig själv eller mer som i alla sammanhang och på alla platser klagade i mitt ställe över vilket offer jag var och hur hemskt det var att växa upp som jag gjorde. Att jag var utsatt för en samhällsmiljö som borde göra mig trasig och skadad, och att jag borde skyddas för mitt eget bästas skull. Om jag inte kännt mig osäker och värdelös innan en sådan behandling, är jag fullständigt övertygad om att jag gjort det efter. Om nu alla dessa vuxna människor gjort en så stor sak av det här med att bli vuxen i dagens samhälle, så måste det ju vara ett i det närmaste omöjligt projekt. Det är väl bäst att jag tar mitt lidande och min utsatthet som en sann martyr, och verkligen känner efter vilket offer jag är.

Vem som helst som lever sitt liv med sann integritet och självrespekt har vett att förstå att en sådan inställning till unga människor i allmänhet och flickor i synnerhet är direkt omänsklig. Det enda jag kan säga är att låta dessa stackars flickor vara ifred. De behöver lite spelrum, och möjlighet att få upptäcka världen i egen takt. Inte några falska profeter som trycker ner skam och skuld i halsen på dem och predikar om domedagen.

Låt dem vara för fan.

Hooliganism elevated to political ideology

I have so far declined to post on the latest islamist controversy, but after a mob decided to burn down the Swedish and Danish embassies in Syria yesterday, I think it is about time to say a few things about islamism and political ideology.

To me, it has been self-evident since the Muhammed cartoons in the Danish daily Jyllandsposten first stirred controversy that the degree of action taken by governments in muslim countries would be a measure of how silly they are, and how bad they are for their people.

Modern civilization is based on an absolute order of rights, where individual human rights to life, property, speech, association and free exchange are primary. Any individual or individuals who want to curtail these rights of others by means of force are breaking the laws of a civilized society, and should be punished to uphold order and guarantee continuous freedom. This is a necessary condition for a just society, and society cannot revoke these rights and still be considered humane. Various argument can be made on why this type of society would lead to the most efficient production, or the most happiness, or whatever other measure one could think of to justify in quantitative terms why such a society is good. But fundamentally, it is a moral question, based on the a priory conviction that no man should be simply the means of another man's will, without the right to decide on his own.

Radical islamism is not compatible with this conviction, and is thus not compatible with modern civilization or with freedom. It has to be combatted reactively by punishing those islamists who realize their threats of violence. It must also be fought proactively, within the boundaries of modern civilization. One of the most important acts in this regard is for those who love freedom and mankind to state so openly and freely, even if this implies that they are threatened or hurt.

Now, we cannot expect that all of those who live, and live well, protected by these laws of civilization realize this and take a firm stand on ensuring the continued protection of the individual. Here in Sweden, we have communists, socialists, violent anarchists, fascists, neo-nazis etc. whose principal political struggle is to end these rights. In the muslim countries of the Middle-East, the official governments are based on a denial of the rights of civilization. It is therefore not strange that these groups have decided to join forces, either to fight on the same side against civilization or to fight each other with the sole objective of eradicating each and everyone who does not agree with themselves.

This would all have been extremely horrible, had it not been for how pathetic it all is. WW2 was a fight between 2 powers who fought against civilization, and Allied forces who fought for it. The result was a draw, and the cold war continued the fight until the Soviet Union died of stagnation. The 20th century is the story of where these ideologies lead people and mankind. But we will not make the same mistake, and the muslim world and the anti-civilization groups are too weak to really hurt the thrust of civilization. They will lose, although there might be considerable blodshed before they're done for.

When we get scared, the only thing we really need to do is to watch these enemies of civilization, when they go about their business. The stand in great masses, chanting, screaming and burning things. They run around and destroy, and say that they will kill everyone who opposes them, and that some metaphysical construct that they put their faith in has told them to do so. They are without individual will, individual though, individual reasoning. They are thugs, hooligans, mindless and without honor or integrity. Such an enemy will never win over civilization. The only thing we can do is to treat them as a nuisance. If they abide by the rules, we leave them alone. If not, we punish them and stop them. The ones who have gone too far, we cannot hope to win back. The others, we can only win over by showing a good example.

The example we need to show is that of pride and justice. We are proud to be men, not thugs.

That is the only thing we need to do, that is the only thing we can do.

Brev till Daniel Lind rörande debattartikel i DI 2006-02-03

Bäste Daniel Lind,

du skriver i din debattartikel att Magnus Henrekson drar för långtgående slutsatser av det statistiska underlag som SNS presenterat. Ditt främsta argument är att Sverige "hamnade efter" under krisåren i början av 90-talet, och att vi inte hämtat oss från det än i sysselsättningshänseende. Vidare gör du jämförelser mellan Sverige och OECD, som pekar på att Sveriges utveckling är relativt god.

Förutom det beklagliga i att jämföra Sverige med OECD-genomsnittet, givet de stora ekonomiska problemen i tongivande OECD-länder, främst i Europa, måste jag ifrågasätta din ansats.

Som vetenskapsfilosofiskt skolad bör du känna till att statistik i sig själv aldrig kan förklara någonting, utan att statistik endast kan användas för att pröva teoretiska hypoteser. Prof. Henreksons hypotes är att Sverige, på grund av relativt arbetskraftskostnadsläge, kommer att ha svårt att hävda sig på längre sikt när det gäller skapandet av nya arbetstillfällen inom industri. Industrivaror är internationellt konkurrensutsatta, och kan därför förväntas att över tid i större utsträckning produceras i länder med lägre relativa lönenivåer än i Sverige. Delar av tjänstesektorn är dock inte i samma utsträckning internationellt konkurrensutsatt, varför vi bör förvänta oss ett skifte av arbetstillfällen i riktning mot tjänsteproduktion över tid.

Vidare drabbades Sverige mycket hårt av de två oljekriserna, en aggressiv lönepolitik från fackföreningsrörelsen och höjningarna av arbetsgivaravgifterna under 70-talet, vilket borde fått konsekvenser för sysselsättningen i den internationellt konkurrensutsatta industrisektorn. Detta blev också fallet, och Sverige andel av arbetskraften som arbetade i industrin sjönk kraftigt. På grund av höga offentliga utgifter kunde denna friställda arbetskraft absorberas i den offentliga sektorn, men till en kostnad av kraftigt höjda offentliga utgifter.

Expansionen av offentlig sektor omöjliggjordes i och med krisåren i början av 90-talet, samtidigt som Sverige fick ett bättre företagarklimat, först efter skattereformen -89 och sedan i och med den borgerliga regeringens tillträde 1991. Konsekvenserna av det blev tillväxt i industrisektorn från en tidigare låg nivå. Samtidigt var lagstiftningen fortsatt utformat så att den gjorde, och gör, privat tjänsteproduktion mycket dyr, på grund av skattekilar och arbetsmarknadslagstiftning.

Om du, Daniel Lind, hade bemödat dig om att inta en vetenskaplig hållning, som din titel som TCO-ekonom borde kräva av dig, hade du valt att presentera en alternativ teoribildning till den ovan presenterade i din debattartikel, och därefter dels visat hur historisk empiri och statistik stämt överens med din teori, och hur den kunde underbygga dina slutsatser inför framtiden. Istället ägnar du dig åt en i princip meningslös diskussion kring robustheten i ett enskilt statistiskt samband, utan att med mer än en rad diskutera en logisk förklaringsmodell kring varför Prof. Henreksons slutsatser inte är korrekta.

Du sköter ditt arbete som ekonom dåligt, Daniel Lind. Däremot fungerar du bra som politruk.

Dagens Östros

I DI varnar idag vår näri(n)gsminister Östros för Henreksons recept (endast tillgängligt för prenumeranter). Inget förvånande, med tanke på Östros och Henreksons skiljda politiska ansatser.

Fascinerande är dock den totala brist på argumentation som återfinns i Östros artikel. Jag kan inte annat än att tro att en politiker som helt givit upp försöken att övertyga, måste ha slutat tro på det han gör. Östros staplar siffror på Sveriges framgångssaga det senaste årtiondet, visar att vi går bättre än OECD:s genomsnitt och att nya jobb skapas i tjänstesektorn. Därefter en känga åt "högerns" politik, som sägs leda till lägre löner och ökade klyftor. Även där ingen logisk diskussion, inget försök att skapa en teori om varför utfallet skulle bli på det sättet. Skryt och skrämsel är mer effektivt, om man får tro Östros argumentationsteknik. Då är han åtminstone trogen sina socialdemokratiska ideal, eftersom socialdemokratins hela existensberättigande kommer av att folk inte klarar sig själva utan en fast hand från regeringen.

Östros verkar dock hålla med om att framtidens jobb finns i servicesektorn. Det enda man kan fråga sig är då varför Sverige ska fortsätta ha ett skattesystem som tvingar tjänstekonsumenter att betala tjänsteproducenterna 4 gånger mer pengar än vad de får ut i handen efter skatt. Med dubbla inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och moms blir detta nämligen i dagsläget konsekvensen. Vidare är det intressant att Östros verkar föredra ingen lön framför lön. Problemet i Sverige är inte att vissa människor tjänar dåligt, utan att 1 miljon svenskar i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden. Om problemet är att de skulle tjäna lite om de började jobba är det ju bara att höja grundavdraget. Dessa arbetstagare skulle därmed bidra med 0 kr till statskassan, istället för att som idag belasta den negativt med a-kassebeloppet. Enkel matte, logiskt resonemang.

Det vi kan vänta är snarast att socialdemokraterna, i takt med att deras verklighetsuppfattning blir allt mer irrelevant, kommer att vädja till andra bevekelsegrunder. Det är hög tid för en socialdemokratisk mysticism:

Visst verkar politiken motsägelsefull - alltså måste vi TRO att den kan fungera!