Vad innebär arbetslöshet?

Förekomsten av människor som ser sig själva som arbetslösa säger mycket om såväl människans natur som hur ett samhälle måste organiseras för att människor ska kunna leva meningsfulla och utvecklande liv. Faktum är att slutsatserna av vad det innebär att det finns arbetslösa är mycket långtgående, såväl psykologiskt som sociologiskt.

På individuell psykologisk nivå utgör arbetslöshet ett ovedersägligt bevis för att människor skiljer sig åt i deras medfödda talang att leda och koordinera arbete. Skälet är enkelt - hade människor verkligen haft helt lika förutsättningar, så hade vem som helst kunnat skaffa sig utbildning och kunskaper nog för att själv leda en verksamhet och anställa människor. Arbetslöshet kräver nämligen att vissa människor är mer produktiva i anställning än som egenföretagare. En möjlig invändning skulle kunna vara att vissa individer har tillgång till kapital och resurser, och att de därför blir företagsledare, medan övriga anställs. Att detta inte kan stämma bevisas dock av att vissa individer lyckas att starta framgångsrika verksamheter mer eller mindre i total frånvaro av externt kapital. Detta gör dem exceptionella, och påvisar tydligt att de har en talang för ledning och koordinering som är över genomsnittet.

En ytterligare slutsats är att produktivitetsvinsten som uppkommer när individer med talang för koordinering leder verksamheter och anställer andra tillfaller både den anställde och arbetsgivaren. Att detta är fallet beror på att den anställde annars lika gärna kunde vara egenföretagare. Detta slår sönder grunden för Marxismens teori om hur värdet av arbete fördelas. Det kan inte vara så att en företagsägare eller arbetsgivare lyckas tillskansa sig allt mervärde som kommer av att arbetet koordineras i ett företag, eftersom den anställde då lika gärna kunde agera självständigt på marknaden.

Denna slutsats visar också att socialismens samhällsbeskrivning, där klass står mot klass, inte överensstämmer med verkligheten. Socialismen kräver att varje skillnad i produktivitet är ett resultat av skillnader i utbildning och miljömässig påverkan. Men hade det varit fallet så hade inte arbetslöshet förekommit, eftersom varje individ då skulle kunna skaffa den kunskap som behövdes för att själv vara produktiv utan att ta order från en arbetsgivare. Frånvaron av kapital inledningsvis kan inte heller här utgöra ett motargument, eftersom de som ännu inte fått tillgång till kapital skulle kunna låna det av äldre individer som hunnit ackumulera eget kapital. Eftersom de har samma förutsättningar är detta en säker investering för den som innehar kapital.

Faktum är att det överhuvudtaget inte skulle finnas något starkt skäl till att starta företag om alla individer hade samma förutsättningar, och det inte fanns några medfödda skillnader i talang att leda och koordinera arbete. Därför sammanfaller också socialismens människosyn med den neoklassiska nationalekonomins, vilket inte är konstigt om man beaktar att båda skolor tar sin utgångspunkt i Ricardiansk teori. Om alla har samma förutsättningar, innebär det att alla individer kan vara lika produktiva som egna företagare på en fri marknad som de skulle vara i anställning. Transaktionskostnadsförklaringen till att företag finns, som har sin utgångspunkt i Coase teoribildning, räcker inte som förklaring till uppkomsten av företag. Enligt Coase är företaget en samling kontrakt mellan individer, där koordinering leder till mindre kostnader för att söka information som i motsvarande grad höjer värdet på företaget. Men om varje individ har samma förutsättningar och ingångsvärden när ett anställningskontrakt förhandlas, kommer alla individer kunna förhandla sådana kontrakt, och det kommer inte att vara ekonomiskt rationellt att vara arbetslös. Vidare kommer de individer som har egna företag och inte är anställda att vara detta därför att de gör bedömningen att de är lika produktiva som egenföretagare som de skulle vara i anställning. Det faktum att det finns arbetslösa som ändå är arbetssökande visar att detta inte kan vara sant.

Slutsatsen av att arbetslöshet existerar är därför att individer skiljer sig åt i medfödd talang att leda och koordinera arbete, att detta är egenskaper som inte går att tillskansa sig genom utbildning och att mervärdet av denna koordinering tillfaller den som koordinerar likväl som den som koordineras. Detta i sin tur innebär att socialismens konflikt mellan arbete och kapital är fiktiv, och att neoklassisk nationalekonomisk teori är ofullständig för att förklara förekomsten av företag.

Dessutom medför det att ett liberalt politiskt system som bygger på frivillighet och rätt till egendom ofrånkomligen kommer att utveckla ett kapitalistiskt ekonomiskt system, där hierarkisk arbetsdelning är en optimal lösning för såväl arbetsgivare som anställda, och där de anställda, trots att de inte tjänar lika mycket som sina chefer och arbetsgivare, ändå tjänar mer än de skulle göra som egna företagare eller i ett system utan hierarkisk organisation. Att som i socialismen försöka skapa ett hierarkiskt system baserat på att försöka tvinga de som har överlägsen talang att leda och koordinera arbete torde också vara synnerligen olämpligt, eftersom det knappast går för dem som saknar koordineringstalangen att avgöra vad som behöver göras och hur. De kan därför inte styra och koordinera det produktiva arbetet, utan måste lita till att de med talang för koordinering gör det av egen fri vilja.

Konsekvensen blir då också att de som har mest att tjäna på en tydlig rättstat där individers likhet inför lagen garanteras är de som själva inte har talang för ledning och koordinering. Dessutom sätts gränser för vad som kan beslutas inom den representativa demokratin. Politiker kan inte endast gå till val på att utföra vad folkviljan efterfrågar, såsom den representeras i majoritetsval, eftersom ett uttryckt behov inte per automatik kan uppfyllas. Politiker måste istället finna en avvägning mellan det politiskt efterfrågade och det praktiskt möjliga, och presentera en vision över samhällets framtida utveckling. Ett val blir sedan en möjlighet för väljarna att välja vilken vision de har mest förtroende för. En politiker som lovar mer än som är möjligt att hålla kommer att urholka förtroendet för både sig själv och sitt ämbete. Det omfattande politikerföraktet i moderna välfärdsstater, där politikers löften lämnat all kontakt med verkligheten, visar tydligt på detta samband.

Endast om man tar hänsyn till att det finns skillnader i medfödd talang för koordinering går det att på allvar råda bot på problem med arbetslöshet. Detta kräver vidare att samhällets institutioner möjliggör frivilliga kontrakt och etableringsfrihet. Ett sådant system skulle också möjliggöra att fler individer med talang för koordinering, vars ledningspotential idag inte kommer till sin rätt på grund av exempelvis hindrande lagstiftning, kunde starta och leda verksamheter där de framgångsrikt koordinerade andras arbete. Detta gäller särskilt grupper som historiskt marginaliserats, eftersom det empiriskt finns föga bevis för att talang för koordinering skulle vara avhängigt exempelvis kön, ras eller etnicitet.

Hate in politics

Is there a role for hate in politics? The question is not easy to answer. First it is necessary to examine exactly what hate is, why it appears, and who is doing the hating.

The short answer is that collectivists of different brands, such as fascists and socialists, are the primary haters. The reason is that their theory of society is based on the assumption that history is a struggle between different collectives - be it classes, nations or races. There is thus a natural tendency to view history as a zero-sum game, where the gains to one collective are a loss to the other. Since peace and order can only prevail when the collective of choice has seized total control, warfare is imperative. And the individuals who stand in the way of the collective are enemies, and therefore to be hated.

It is not difficult to find examples of this ideology of hate among socialists, fascists and others of similar leanings. The fact that an especially severe level of hate is reserved for other collectivists of different brands serve as an additional illustration of this general tendency; two groups that fight four supremacy at the expense of the other have little room for finding common grounds and mutual understanding. The meat grinder that was the Eastern Front in WW2 is a case in point.

So far so good - collectivists are haters, whereas individualists realize that individuals all have different agendas and different wants, and that society can never move beyond a state of Hobbesian warfare without society devising rules of the game that are common to all, and where conflict can be channelled into competition, rather than destruction. If it would be that easy.
For how should one feel as an individualist, when confronted with haters who will not yield or try to find a mutually beneficial solution to a problem? And how should one feel towards those leaders of collectivism, who have been able to let their definition of the collective rule supreme, with oppression and torment for the many the obvious consequence? How should one feel when travelling through Auschwitz or GULAG, when witnessing the results of collectivist totalitarianism? And on a smaller scale, how should one react when confronted with that greedy hate of petty socialists or fascists who do not see people, but enemies and instruments to be fought or used?

My personal opinion is that it boils down to a case of what is virtuous. Society must be based on a set of morals that are common to all, in order to prosper and let people lead their lives. Moral imperatives include the right to life, to property, to due process etc. But the self-proclaimed individualist will still risk falling prey to a hater, and the easiest answer is perhaps to reciprocate. To hate back.

However, a virtuous individualist is someone who for her own sake puts herself to a higher standard than the rest of mankind, and whose code of ethics has as a primary function to celebrate her own will to life and sense of importance. An individualist is by necessity ego-centric in the sense that she realizes that she is the centre of her own universe, and that no one else than herself can stand responsible for her own actions. In this case, to be a hater by reciprocity will be to succumb to reactive behavior, to let the misguided ideology of another be the cause of her own attitudes and feelings. The virtuous individualist should therefore not tolerate to hate merely to hate back.

Not to say that she should be indifferent to the evil and stupidity of collectivists. But for this, she does not need to hate, to despise is quite enough. To reciprocate hate with hate shows that the individual is willing to put her hater to the same standards as herself. To reciprocate hate with less, to despise the hater, shows that the individual does not accept the claim to human dignity and responsibility provided by the hater. To move even further, and reciprocate it with pity, or in the case of Christ, even love, is to move even further above and beyond the hater in strength, virtue and supremacy. But to love ones enemy can only be reserved for those with truly awesome power, otherwise it is far too dangerous.

Is there then a role for hate in politics? My answer is that that hate should be fought, since it is the primary urge of those ideologies whose consequence are evil - it is the base feeling of the cornered animal who both respects and fears his enemy. Sometimes perhaps a hater is so strong and so full of hate that only hate will muster the strength to fight back. But in that case, the sacrifice of the reciprocal hater is great indeed. To move beyond this towards the strength of despising ones enemy is a step in the right direction. If love is an end-state in terms of reciprocal behavior that is too arrogant, perhaps a less humiliating response to hate is mere instrumental indifference - to see the hater as an obstacle to be dealt with, but without need for emotional attachment. In either case, the emotional expression is one of action, rather than reaction. And that is what defines a virtuous individualist.

Med bjälken i ögat

Åter är debatten om löneskillnader igång i Sverige, ivrigt påhejat av vår alldeles egna skuggregering, LO. Det har visat sig att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän fortsätter att öka, och LO varnar för de vanliga hoten om utanförskap, hårdare och kallare samhälle, mm.

Bortsett från att lönejämförelser i två så stora och heterogena grupper säger mycket lite om underliggande orsaker, är det tragiskt att LO fortsätter att försöka driva tesen att löneskillnader på något märkligt sätt skulle vara av ondo i sig.

I själva verket är löneskillnader rättvist, eftersom lön betalas ut i motsvarighet till hur produktiv en människa har varit, och olika människor är olika produktiva. Det är en självklarhet för de allra flesta människor som faktiskt har ett arbete, och är orsaken till att LO knappast skulle lyckas får "arbetarklassen" att göra revolution endast genom att visa att en fabriksarbetare tjänare mindre än en fabrikschef.

Individuell produktivitet i mänskligt arbete är ett resultat av tre variabler: Hur motiverad en individ är, och därför hur hårt den anstränger sig; Vilka kompetenser individen har, och därmed hur väl dess resurser i form av kunskaper och färdigheter motsvarar vad som krävs i en viss roll, och; Förmågan att ta långsiktigt ansvar för och driva en verksamhet av mer komplex natur, som visar t ex möjligheten att ta en chefsroll i ett linjeföretag eller en myndighet.

Dessutom är produktivitet ett resultat av hur väl den arbetsenhet där individen arbetar är organiserad, och hur väl samhället där arbetsenheten, t ex företaget, är organiserat där hela verksamheten är lokaliserad. Ett väl fungerande företag i ett väl fungerande land är mer produktivt, och tjänar därför mer pengar, som kan delas upp i förhållande till de enskilda medlemmarnas produktivitet och kravet på avkastning till investerare.

Eftersom det inte är säkert att tjänstemän och "arbetare" har arbete som kräver mer i form av komplexitet och kompetens, är det oklart om löneskillnader mellan dessa grupper är motiverade. Mycket troligt är det så, men det finns givetvis felmarginaler med så stora urval av grupper, särskilt om de definieras utifrån fackföreningstillhörighet.

Klart är dock att vissa arbeten är klart jämförbara i form av krav på individuell Motivation, Kompetens och Förmåga. Däremot kan skillnaderna i effektivitet i organisation av arbetsenhet och styrande lagstiftning vara så stora att de driver upp stora skillnader i faktisk lön - med sämre förutsättningar på organisations- och strukturnivå finns det helt enkelt mindre pengar att betala ut, enligt principen om skillnader i produktivitet inom organisationen. Ett tydligt svenskt exempel är byggnadsindustrin och vården.

De flesta arbeten inom byggnad och vård är av utförande karaktär, de ställer krav på särskilda kompetenser och har en viss riskprofil i form av fysisk belastning. Radikalfeminister menar att skälet till att vårdpersonal tjänar ca 30 % mindre än byggnadsarbetare är en patriarkal komplott. Svaret är snarare att förutsättningarna med staten som lagstiftare och ägare av vårdorganisationen gör att dels den totala produktiviteten i organisationen är mindre än motsvarande inom byggnadssektorn, dels att ägarnas krav på "avkastning" är mycket, mycket större.

För det första är vården hopplöst eftersatt vad gäller organisatorisk effektivitet. Internationella siffror visar hur Sverige halkar efter i beläggning, tid med patient per anställd och dylikt. Svaret på dessa problem är ständigt ökad centralisering, som tyvärr bara spär på problemet, eftersom det finns mycket begränsade skalfördelar inom sjukvård - när en läkare är ansvarig enligt legitimation för en patients hälsa, kan inte arbetet fördelas som i verkstadsindustrin. Istället fungerar sjukvården mer som de platta organisationer vi återfinner bland t ex advokatbyråer.

För det andra så har staten, genom monopolmakt, gjort det möjligt att tvinga ner de allmänna lönerna inom sjukvården, eftersom lönekonkurrens omöjliggörs. Om du vill jobba inom sjukvård, vilket många, framför allt kvinnor, vill, så får du finna dig i att ha staten som arbetsgivare. Annars får du byta bransch. Staten är en mycket hård ägare, och hade på motsvarande sätt lönekonkurrensen omöjliggjorts inom byggnadsbranschen hade vi fått se generalstrejk inom en dag.

Hur kommer det då sig att staten kommer undan med denna löneskillnad, men att samtidigt LO - som är den socialdemokratiska partiapparatens viktigaste ekonomiska och politiska stödorganisation, och som i många fall faktiskt ligger så nära partiet att det är svårt att se vart facket slutar och partiet börjar - har de allra flesta av dessa underbetalda, dåligt ledda och monopolutsugna kvinnor som medlemmar i vårdförbund och kommunalarbetarförbund? Borde inte LO föra Kommunals talan, som ju ändå är största förbundet och dessutom nuvarande ordförandens hemförbund?

Det är lätt att bli könskonspiratorisk, och säga att det beror på att medlemmarna är kvinnor, och att därför Byggnads och Metalls manliga medlemmar utövar lite gammaldags klassiskt kvinnoförtryck. Det ligger nog säkert något i det, det vore i såna fall inte första gången som manliga arbetare genom fackligt samarbete försöker trycka till kvinnor på arbetsmarknaden.
Men den viktigaste orsaken är nog ändå att den svenska socialdemokratins maktmodell bygger på att tillåta ett fåtal rika och mäktiga kapitalister inom exportindustrin, som beroende på antal och bransch är lätta att marginalisera i den inrikespolitiska debatten. Socialdemokratin köper deras tystnad och lojalitet genom goda företagandevillkor, som dock snabbt kan försämras om man inte sitter still i båten.

Att tillåta fri företagsamhet inom vård skulle dock öppna upp för en stark våg av företagande inom tjänstesektorn, och skulle därigenom skapa en mycket större klass av företagare med mindre verksamheter, men med starkare förankring i landet, eftersom tjänsteföretag har svårare att flytta utomlands, särskilt om det rör sig om vård av de människor som befinner sig i landet. Detta skull i praktiken skapa en helt ny grupp av potentiella borgerliga väljare, och därigenom effektivt hota socialdemokratins institutionaliserade maktmonopol.

Bättre då att förtrycka Sveriges vårdande kvinnor med monopolistfasoner och annan tvingande lagstiftning. Dessutom skapar denna politik effektivt frustration bland dessa kvinnor mot dem som faktiskt jobbar i en bransch med bättre fungerande organisationer och företag och med gynnsammare lagstiftning. De missnöjda väljare i denna grupp som socialdemokratin själva inte kan fånga upp genom avundsjuke- och hatargumentation utgör utmärkta väljarunderlag till socialister och socialistiska feminister. Hellre röster på små stödpartier som lätt kan marginaliseras när det verkligen behövs, än att riskera att ge Sveriges kvinnor en sådan frihet att de faktiskt får upp ögonen för att deras livssituation kan ändras genom egen ansträngning, snarare än med mössan i hand be om allmosor hos staten och dess ivriga tillskyndare från vänstern.

Det brukar sägas att den centraliserade fackliga modellen i Sverige skapat lugn och ordning på arbetsmarknaden, och därför är ekonomiskt gynnsam. Men en stabilitet som innebär att hälften att de yrkeskategorier som framför allt lockar kvinnor systematiskt straffas ut är ingen god stabilitet, det är institutionaliserat förtryck. Och där hjälper endast gammal god frihetspolitik - ge människor de verktyg i form av icke diskriminerande lagstiftning de behöver för att faktiskt kunna påverka sina egna liv, så kan en ny ordning uppstå som bygger på enskilda individers beslut, snarare än statliga maktmonopol.

Socialism och självkänsla

Socialismen beskrivs gärna av dess förespråkare som en frihetsideologi - "slav stig upp för att slå dig fri" mm. Samtidigt är det staten som ska befria och fostra medborgaren och göra den beredd att leva i det socialistiska paradiset. Detta kan till en början tyckas paradoxalt, men paradoxen kan förstås om man undersöker bakomliggande antaganden.

Socialismen är en kollektivism, där klasstillhörigheten är definierande för individuellt beteende. Andra kollektivismer väljer istället t ex ras, nationalitet eller kön som definierande kollektiv, men detta förändrar inte inställningen i sak. En kollektivism tar nämligen som utgångspunkt att människor är fundamentalt och evigt ofria, om inte deras natur på något sätt kan ändras i grunden.

Inom fysiken gäller mekanikens lagar, orsak och verkan är given. I levande system finns däremot levande organismer, vars handlande och beslutsfattande är fundamentalt kreativt på individuell nivå. Med detta menas att endast individer kan vara sanna agerande subjekt. Kollektiv eller grupper kan däremot inte agera som helheter, gruppaktioner är endast möjliga när enskilda individer går ihop och handlar tillsammans.

Socialismen erkänner inte denna fundamentala individualitet i allt handlande, och tillskriver istället kollektivet som helhet en aktörsroll. Men eftersom detta är en logisk omöjlighet, blir konsekvensen att ingen egentligen kan agera, utan att allt beteende på något sätt determineras av mystiska historiska processer - historiematerialismen är född.

Nu är det ju så att ingen människa kan överleva om hon på något sätt lyckas att fundamentalt övertyga sig själv om sin totala impotens. Detta är ett av skälen till att socialismen och andra kollektivismer gärna utvecklas till elitideologier, likt bolsjevismen i Ryssland. Elitsocialisten har genom någon form av ingivelse givits nyckeln till att förstå historiens gåta, och har därför möjlighet att bryta de determinerande mönster som håller alla fångna i förtryckande kollektiv. Därför kan socialisten lyckas med den logiska kullerbytta som säger att allt beteende är determinerat, men att socialisten ändå kan kämpa för den befriande revolutionen som aktivt subjekt.

Samtidigt går det ju inte att införa det socialistiska paradiset om alla individer plötsligt ska tillåtas vara subjekt. Elitsocialistens viktigaste budskap blir därför att endast han är garant för kollektivets frigörelse, samtidigt som övriga medlemmar i kollektivet ska "omformas" för att på så sätt befrias. Men eftersom dessa medlemmar i kollektivet per definition är ofria och deras beteende determinerat, kan deras talan endast föras av elitsocialisten.

Tydligast exempel på denna retorik, omformad i politisk handling, hittar vi i länder som Sovjetunionen, Kina och Nazityskland. Men även socialdemokratin brukar samma maktspråk. När individer inte gör som de "borde" så ska de frigöras genom olika former av tvingande lagstiftning. Dock kräver denna politik, för att vara verksam, att kollektivets medlemmar inte får för sig att göra för mycket motstånd. Det mest effektiva sättet att bekämpa all form av individualism är att kämpa för att samhället ska genomsyras av individer som är övertygade om sin egen brist på handlingskraft och förändringsförmåga. Kort sagt behöver socialismen, och andra kollektivismer, medborgare med genuint dåligt självförtroende för att bli framgångsrik. För att skapa denna "kollektiva" dåliga självkänsla måste socialisten försöka aliera sig med allehanda filosofier, akademiker, journalister, lärare och andra "intellektuella", som förses med det kanske lockande uppdraget att verka som upphöjda "utbildare" och "fostrare" för att se till att det bångstyriga kollektivet leds in på rätt spår.

Likaså kommer alla filosofiska och "vetenskapliga" inriktningar som tar en metodologisk kollektivism som utgångspunkt kommer att vara tacksamma verktyg för socialismen, vare sig det rör sig om sovjetisk fysik, nazistisk biologi, marxistisk analys eller genusteori.

Europa, som både drabbats av socialismen i dess mest maligna form i öst, och den mer lättsmälta socialdemokratin i väst, visar tydligt hur denna kamp mot individens självförtroende fortlöpande förts under 1900-talet, och hur den i vissa fall lyckats få åtminstone begränsad ihållande effekt. Utan att bli för spekulativ bör det vara tydligt att det funnits en enorm pessimism angående individens möjligheter, vare sig det rör sig om dyrkan av massan bland kommunister och nazister, eller den allmänna civilisations- och utvecklingspessimism som framförts bland intellektuella i Västeuropa.

I Sverige är de senaste offren som kollektiv de kvinnor som i radikalfeminismens namn fortlöpande ska "frigöras" från allehanda förtryck, gärna med staten som hjälpande hand eftersom de är oförmögna att själva utverka bestämmanderätt över sina egna liv. Lyckligtvis visar de flesta svenska kvinnor den seghet som är utmärkande för människan, och som gör att ett sekel av elitrevolutionärer inte lyckats bryta människans livsgnista och skaparlusta.

Samtidigt är det tragiskt att se de kvinnor som faktiskt låter sig påverkas av den rådande retoriken, och som i en kombination av total uppgivenhet och missriktad ilska ger sig på allt som på något sätt kan hänföras till den etablerade ordningen. Om något, borde dessa kvinnor "frigöras" från sina självutnämnda elitrevolutionärer, gärna genom att ge sig själva en god portion självkänsla.

Pseudo-science

Sweden has in the past year had the honor of experiencing the birth of a feminist party, Feminist Initiative (FI). Last week they held their annual meeting, at which was decided who was going to represent the party in next fall's elections. Some members suggested that having a party leader was a sign of masculine hierarchical oppression, and opted for a completely flat organization. In the end, a compromise was reached where 3 women share the role of party representatives. One of them is the old leader of the reformed communist party, who was kicked out of that party because of tax evasion.

As an outside observer, it is sometimes quite fascinating to watch what the media captures of the inner workings of the supposedly inclusive FI. This weekend, after a long debate it was decided that the party should not work for the total abolition of gender as a concept, but should work for abolishing marriage, since it was too normative in the heterosexual and monogamous sense. Allowing relationships with several people of the two as of yet still existing sexes would be an important step in removing the oppression of the current system, that forces men and women to live as couples.

Although it was perhaps not a necessary consequence of forming a feminist party, the fact is that today's FI has been captured by post-Marxists and postmodernists. There is a strong academic presence in the party, both in terms of proposed policies, and as regards the occupational choice of influential members. These include scholars from various disciplines, such as comparative literature, gender science (sic!) and queer theory. The theoretical framework that unites these various scholars is based on the a priori assumption that gender, as well as other roles within society, are exclusively socially constructed, and that it is thus possible for a political force to deconstruct the role and somehow free individuals from the constraints that these various roles create.

Apart from the disturbing political conclusion on the part of FI's feminists - that these roles are socially binding on an individual level, and that thus change can only come about through collective action on a structural level, e.g. through changes in legislation - the legitimacy that FI wants to create by adhering to academic theory shows well what happens when academic or scientific credence is given to dubious theory. The epistemology and ontology of FI's feminism has continuously been disproved. Individuals are not only products of social conditioning, but create their own condition in a continuous feedback process between outside and historical constraints and individual creativity and intention. However, the methodological collectivism underlying FI's policy making disregards this completely, and consequentially, FI can claim with a straight face that gender could somehow be completely deconstructed as a concept.

It is popular among Swedes to express a slightly patronizing worry when speaking of the adherents of creationism and intelligent design in the US debate. How can these religious fundamentalists have so much power over the political debate, when their claims are patently unscientific and absurd? The space given to FI in Swedish media shows that Sweden is far from immune from these tendencies of anti-reason based on a priori assumptions of human nature without empirical support. The question is, what is worse? Forcing children to study manmade stories of how a supreme being beyond man's understanding created everything of value, or forcing children to disregard all aspects of physics, biology, chemistry, economics, philosophy and history, and teach them that everything about them is a result of conditioning that has been decided upon through the political process? For me, both seem to be pretty terrifying prospects.

Swedish Gender Blindness

This morning, I listened to the head of the Swedish National Secretariat for Gender Science (as it is somewhat absurdly labelled in Sweden). The discussion concerned whether or not it is appropriate to use certain terms, such as Gender Power Order (könsmaktsordning, a Swedish term), in research reports and dissertations, without giving an explicit definition of what is referred to.

The reason for the discussion is that critics think that labelling structures as a priori constraints on human behavior, without giving them proper definition, risks creating a discipline where hypotheses cannot be falsified. If one explanation does not fit within the framework, then all you have to do is to tweak the use of a certain term, and voila! - The problem at hand can be explained within the agreed-upon framework.

An important concept in this body of theory is Gender Blindness. It refers to the tendency of individuals and institutions not to take gender into proper account when analysing and governing certain phenomena. Underlying gender structures can then determine behavior, but the official explanation for this behavior will be rationalized as something else. The purpose of Gender Science is then to uncover these hidden structures, to create Gender Awareness.

It is true that humans sometimes rationalize behavior, and that the real reasons for why certain things are done are not disclosed. But it is also true that it is impossible to judge what reasons are real, and what reasons are just rationalizations, within a structural or collectivist framework.

The reason for this is that a proper understanding of underlying reasons for behavior has to be grounded in a firm understanding of the individual psychology of the person performing this behavior. Structures do not act, they only constrain, and the reasons for rationalizations must then be sought in how individuals organize information and create knowledge of the world, given these constraints. A methodologically individualist approach can analyze why a goal-directed individual will act in a certain way, given both individual intention and structural constraints.

A structuralist, or collectivist, approach will never be able to understand why a certain individual will choose a certain explanatory model. This in turn implies that the models, or rationalizations of the researchers who use the structural model in understanding certain behavior, will be governing.

A structural approach will therefore always risk creating myopia, where the explanatory model used by a researcher will create non-model blindness. All aspects that do not fit into the model will be disregarded, and the a priori assumptions of the researcher on how to understand the world will determine the result of the analysis.

From this viewpoint, it becomes clear exactly how important stringent definitions are. If definitions are explicit, at least it is possible for an outsider to interpret analysis based on a certain explanatory model. Fuzzy definitions do not even allow for a critical analysis of the model used by the researcher, or a possibility of trying to uncover the rationalizations of the researcher him- or herself.

In Sweden, Gender Studies have a clear political usage as a replacement for older types of structural explanations, such as Marxism, for the ruling socialist elite. Therefore, political application, rather than academic stringency, is imperative for researchers to ensure continued state funding. With a clear understanding of how individual motives interact with structural constraints, it would be very appropriate to uncover the hidden mechanisms that create the current research within Gender Science. Sweden needs a cure for its current non-Gender Blindness.

Sveriges framtida chefer

På senare tid har det i flera medier uppmärksammats att Sverige står inför en omfattande förändring de kommande åren. 40-talisterna är på väg att gå i pension, och de lämnar stora luckor efter sig i såväl den offentliga som den privata sektorn. Det förutspås att det kommer att bli chefsbrist i Sverige.

Den lösning som ofta presenteras är att utbilda yngre personer så att de ska kunna ta ett chefsansvar när äldre medarbetare försvinner. Det bygger på den gängse svenska uppfattningen - som länge styrt politiken på arbetsmarknadsområdet - att folk är utbytbara. Principen om utbytbarhet ligger till grund för såväl kollektivavtalsmodellen, som Lagen om Anställningsskydd (LAS).

Nu är det ju lyckligtvis så att människor inte är utbytbara. Vi är inte endast produkten av de stimuli vi utsätts för under livet, och vi kan inte omformas till vad som helst, så länge vi får genomgå en tillräckligt kraftfull "utbildning". Det som de allra flesta intuitivt redan vet, det vill säga att vi bär med oss grundläggande talanger och förutsättningar, samt att våra egenskaper och preferenser därför inte enbart är en konsekvens av vår miljö, visas fortlöpande genom såväl forskning som praktiska erfarenheter inom organisationsutveckling.

Detta bådar illa för dagens svenska politik. Koordinerat mänskligt arbete ger större utdelning än okoordinerat, det är därför företag och byråkratier potentiellt är så effektiva organisationsformer. Men en organisation blir aldrig kraftfullare än de människor som utgör den, och människor som inte klarar av de uppgifter de är satta att utföra kommer att förstöra för både sig själva och andra. Detta faktum kan ingen utbildningssatsning eller strukturlösning komma runt.

Konsekvenserna av att dagens chefskader går i pension kommer därför att vara långt mer dramatiska än vad de flesta idag är medvetna om. Och det finns endast en lösning på problemet - att göra chefskapet så attraktivt och flexibelt att fler människor väljer det av egen vilja. På så sätt kan fler äldre chefer stanna kvar, och en smidigare generationsväxling kan genomföras.

Problemen i näringslivet kommer att vara många, men värst är situationen i offentlig sektor, där de som har kapaciteten att ta chefsroller också oftast har insikten att den nuvarande organisationsformen gör det omöjligt att ta ett reellt chefsansvar, något som kräver både individuell kapacitet och verklig makt att påverka den egna organisationen. Detta gör att dessa individer i många fall väljer att inte ta chefsroller överhuvudtaget, något som ytterligare skadar möjligheten till effektivt arbete. De stora problemen med politiskt detaljstyrning som undergräver möjligheten att erbjuda god offentligt producerad service redan idag, kommer att bli ännu värre, om inte mycket av det som idag produceras offentligt isoleras från direkt politiskt kontroll.

Sammantaget visar detta problem, precis som så många andra som vi upplever i Sverige idag, att ett land är en för stor enhet för att kunna detaljstyras effektivt av någon enskild individ. De oförutsedda konsekvenserna, och den inbyggda stelheten i systemet, gör att all förändring blir ett problem, trots att förändring är det som sker när fria individer fattar egna beslut för att göra sina liv meningsfulla. Sverige måste decentralisera det reella beslutsfattandet, för att göra det attraktivt för de människor som har kapacitet att ta chefsroller att göra just detta. Om detta inte sker kommer mycket av det som byggts upp i Sverige under de senaste decennierna i form av organisationer att raseras, på kortare tid än många idag inser.

It might be argued that there is little late-mover advantage in blogging, and if that is the case, then I guess I should have started earlier. Still, better late than never. It is time for me to start sharing some of my thoughts, in the vain hope that there are readers out there who want to know what I have to say.I will make occasional posts, mainly on politics, economics and philosophy. Enjoy!
posted by Anders Borg