Sverige bäst - igen

Under rubriken Stark svensk tillväxt rapporterar Svd från OECD:s senaste Economic Outlook. På förstasidan utropas att Sverige växer bäst i Europa, men om detta skrivs inget i artikeln, bara att Sverige växer bättre än genomsnittet. Tyvärr måste man vara prenumerant hos OECD för att få läsa deras rapport, sammanfattningen som delas ut till journalister presenterar bara aggregerade data för EU. Därför kan jag inte här bevisa i siffror att Sverige inte alls växer bäst i Europa, men det torde stå klart att de flesta central- och östeuropeiska länder, samt Irland, UK och gissningsvis Spanien och Portugal alla går bättre än Sverige.

Men det är inte poängen. Det intressanta är ju inte att jämföra sig med hur det går i EU, eftersom alla är överens om att EU inte går bra. Mer intressant är att titta på långsiktiga trender internationellt, där det visar sig att Sverige sakta tappar mark, och har gjort det under decennier. En liten, öppen ekonomi har fördelen att lättare kunna anamma teknologisk utveckling i andra länder, men Sveriges arbetsmarknads- och skattelagstiftning försvårar utveckling av tjänstesektorn. Det är därför World Economic Forum kan ranka Sverige som världens näst mest konkurrenskraftiga ekonomi, samtidigt som vi svenskar dagligen blir påminda om djupa strukturella brister.

Sanningen är att Sverige allt fortsatt är bra för internationella koncerner inom industrisektorn, men dåligt för det som vanligt folk bryr sig om, nämligen god tillgänglighet till billiga tjänster och effektiv arbetsdelning i vardags- och privatlivet.

Det är lätt att inse att många svenskar inte får ekvationen att gå ihop. Finansminister Nuder skryter om svensk ekonomi, samtidigt som folk har det svårt att gå ihop och den faktiska arbetslösheten är hög, utan tecken på att avta.

Som man frågar får man svar, och samma säk gäller hur man mäter. Därför är det oroväckande att OECD rapporterar svenska arbetslöshetssiffror på samma sätt som Sverige, det vill säga missvisande. Svenska trygghetssystem har för länge sedan övergått från att ha försäkringsfunktion till att få förvaringsfunktion. Dock är det skönt att se att OECD varnar för att regeringens valfläskbudget skapar obalans i statsfinanserna och att styrräntan nog måste höjas för att motverka inflationstrycket.

Däremot hade det varit trevligt om svenska journalister kunde tänkt lite själva, och istället för att basunera ut "Sverige bäst i Europa" kanske istället frågat AMS-chefen hur det kommer sig att 50 % av ökningen i sysselsättningen är plusjobb och därför inte leder till bättre ekonomiska förutsättningar utan till att pengar flyttas runt via skattesedeln. Sedan frågat Nuder vad OECD menar om expansiv politik och sedan lagt ihop 1+1 och rapporterat "OECD varnar: Regeringen använder skattepengar för att vinna nästa val".

Det hade varit något det. Men kritik av maktens logik lade svenska journalister på hyllan för länge sen.

Reality check

på gårdagens SvD Brännpunkt publicerades en debattartikel som gjorde att jag på allvar började ifrågasätta redaktörens omdöme - publiceras vad som helst? Det följande är skrivet under djupt förakt, så sluta läs om du inte har lust att se mer av min irritation över mänsklig dårskap.

3 för mig okända personer, en beteendevetare, en utredare och en socionom, publicerar under rubriken Utbrändhetens Förbannelse en kritik av verkligheten. För det är faktiskt bara så texten går att läsas.

Debattörerna menar att vi människor, under det tredje årtusendet efter Kristi Födelse, borde sluta tillbedja ekonomismen som religion, och istället i en ny humanism komma överens om att vi inte borde behöva sträva så mycket, eller omstrukturera och förändra för att skapa mer effektivitet. Globaliseringens negativa effekter och nedskärningarna i offentlig verksamhet borde upphöra.

Med risk för att bli raljant på gränsen till föraktfull måste jag ändå konstatera att vissa människors verklighetsuppfattning är bisarr. För ingen människa kan väl på fullaste allvar tro att vi bara kan stoppa alla mänskliga och sociala processer och interaktioner, och istället plötsligt komma överens om att lägga livet till rätta? Är det möjligt att vara så naiv? Den ondskefullhet de ger uttryck för, om man verkligen skulle ta dem på allvar och försöka genomföra deras minst sagt ambitiösa sociala program, trodde jag dött i och med kommunismens död.

Att sen kalla ett sådant program för ett gränsöverskridande politiskt initiativ vittnar om en politisk okunskap som är fascinerande. Hur skulle ett politiskt program som går ut på att avskaffa individuell strävan, överenskommelser framkomna genom frivillig handel och utbyte och ersätta det med ett system med syfte att förhindra internationell ekonomisk integration och individuell frihet vara något annat än socialistiskt?

Det visar i alla fall på en genomgående princip i alla utopiska idéer - en total brist på proportioner, och oförmåga att inse att den egna verklighetsuppfattningen inte kan tjäna som grund för ett politiskt och ekonomiskt system. Mänsklig interaktion kan BARA skapas i system som tillåter individuell diskretion, och med detta de nödvändiga oenigheter som gör att vi inte bara kan "komma överens".

Detta, om något, är humanism.

Embarrased to be a Swede again

In today's Financial Times, the Swedish state monopoly on alcoholic beverages, Systembolaget, took out a full-page ad. Systembolaget is celebrating its 50th anniversary with an open letter to the EU comission. The ad reeks of Swedish chauvinism, which is most probably no coincidence, since it seems to be directed mainly towards the Swedish establishment.

The monopoly on alcohol is becoming increasingly irrelevant. The main thrust of the argument in the ad is that high prices are good since they curb consumption. It seems true, although high prices due to high taxes also decrease consumption of other goods and make consumers worse off. However, it is perfectly possible to have high taxes without having a monopoly - tobacco seems to be doing just fine being sold over the counter in most stores.

A bit of honesty from Systembolaget's CEO Anitra Steen (who just happens to be married to the Swedish premier) is in order. The reason that she protects the monopoly is that it brings in not only taxes, but hefty profits to the owner, i.e. the state. Curbing consumption has nothing to do with it, a system of licensing would do just as well. And then we could expect all the other benefits of a real market, such as better service, better availability, more product differentiation etc. Also, we wouldn't have to spend tax money persecuting Systembolaget shop managers for accepting bribes, like we're doing right now.

But why be honest, when the money keeps pouring in?

Nollvision - Platon för den 21:a århundradet

Har suttit och läst helgens bloggskörd och sett nollvisionen nämnas i två bloggar, Roland PM och I Chydenius Fotspår. Även om tonläget är rätt, så funderar både Roland och Mathias på det lämpliga i en nollvision som princip. Är det möjligt och praktiskt? undrar de.

Det korta svaret är - nej. Den som läst min blogg tidigare kommer att känna igen följande resonemang, men det kan gott sägas en gång till: Idén om nollvisioner är livsfientlig och måste bekämpas.

Skälet är mycket enkelt. Världen är osäker, och vi människor, liksom andra levande varelser, gör vårt bästa för att lösa de uppgifter och nå de mål vi bestämt oss för att sträva efter. Målen är många och skiftande, och graden av komplexitet blir snabbt enorm för en enskild individ. För ett samhälle är komplexiteten omöjligt att förstå, så stor är den. Även om de hade fel i mycket, så är de medeltida skolastikernas försök att formalisera sådant som oändlighet och allsmäktighet viktig läsning för att förstå precis hur svårt det är. Och då sysslade skolastikerna med att försöka utröna Guds egenskaper.

När enskilda individer under osäkerhet försöker att realisera mål kommer oförutsedda händelser att inträffa, sådant som ingen kunde förutse. Att försöka förhindra dessa oförutsedda händelser kommer att leda till andra händelser - vissa oförutsedda, andra förutsedda. Den som är lättast att förutse är att en för stor inskränkning av individuell frihet kommer leda till dels ett stagnerande samhälle, dels en uppluckring av acceptansen och lyhördheten för gemensamma normer. För att få ett praktiskt exempel, titta på valfri kommuniststat.

Idén om nollvision är just det, en idé. Idéer har den vackra, om än ibland opraktiska, egenskapen att de kan existera en och en. Det gör dem så potentiellt vackra, och också farligt förföriska. Platons hela filosofi är ett bra exempel på detta: Idévärlden är den sanna och rätta, Sinnevärlden den bleka kopian.

I livshänseende blir idéer dock intressanta då de får praktiska konsekvenser för handlande. Och då visar det sig snabbt att de idéer som inte kan inlemmas i ett system som på ett praktiskt sätt representerar verkligheten och gör det möjligt att agera konstruktivt och kreativt inte är så bra idéer. När det gäller nollvision är idén att avskaffa något fullständigt, till exempel dödsfall i trafikolyckor. Eftersom bilkörning kräver individuell diskretion, och individuell diskretion kan leda till misstag, måste alltså en riktig nollvision avskaffa biltrafiken. Kosta vad det kosta vill.

Eftersom detta inte är politiskt och ekonomiskt möjligt, kommer nollvisionen endast återstå som ett argument för intressegrupper och byråkrater att driva sina egna agendor. Och eftersom nollvisionen accepteras som argument görs alla ekonomiska kalkyler omöjliga - målet är ju en nollvision, vilket innebär att verkliga trade-offs, exempelvis mellan transporteffektivitet och skadenivåer, inte accepteras som argument. Och det är just dessa trade-offs som gör det möjligt för många olika individer att leva i osäkerhet och ändå få något gjort som de vill, utan att stampa över andra runt omkring sig. "Mitt beteende har dessa negativa och dessa positiva effekter, och jag balanserar det därför så här".

Att säga att nollvision är bra i sig men opraktiskt är alltså fel, och en mycket farlig tanke. Den bygger nämligen på en idé om att det finns just idéer som är goda i sig, och som bör eftersträvas, kosta vad det kosta vill. När dessa idéer krockar med verklighetens komplexitet, vad händer då? Du har hört den förrut...

Kungen är arg

I lördagens Svd kunde man läsa att kungen av Sverige är irriterad över Försvarsmaktens nya satsning på en enhetlig logotyp för all verksamhet. Kungen har inte blivit informerad om att ett byte är på gång förrän i efterhand, och inte fått tycka till om det faktum att hans krona inte längre ska pryda vapnet.

Själv är jag inte precis rojalist, och är glad över att kungen inte har formell beslutsrätt i sitt kungarike. Dock vet jag att i Försvarsmakten ser det ut på annat sätt - väldigt många militärer känner stolthet över kungahuset, och över den historiska kontinuitet för Sverige som statsmakt monarken representerar.

Det är inte så roligt att vara militär idag. En kampanj för omtag, med en enhetlig vision för försvarets framtid kombinerat med en ny profil, hade kunnat vara så rätt, så rätt. Men det blir kanske inte så bra om det istället uppfattas som att ÖB i brist på tydlig politisk ledning satsar snabbt utan backning av viktiga symbolpersoner. Staffan Dopping, f.d. Unga Tvåan-programledare och numera försvarets informationsdirektör, skulle nog ha tänkt till en gång till.

Dopping, som tidigare brukade vara bra som journalist på Sveriges Radio, har gjort en riktig djupdykning. Han beskrev tidigare den nya försvarsmakten som en "jävla fin omelett". Hoppas att det inte blir pannkaka.

Min namne - makroekonom

Den som mot förmodan läser min blogg har väl knappast undgått att märka att jag heter samma sak som Moderaternas chefsekonom. Jag är dock inte samma person, bara så att det är klart.

Jag har faktist aldrig träffat Anders Borg (eller Anders E. Borg som han ibland kallar sig), och har inte läst på tillräckligt för att veta exakt vart han står i sakfrågor. Jag tycker mig ändå skönja en sammanhängande princip bakom hans politiska gärning - makroekonomi.

Själv gillar jag inte makroekonomi i större utsträckning. Inte så att frågorna som behandlas (ex inflation, bnp-tillväxt, bytesbalansunderskott) är ointressanta, det är bara det att den förhärskande neoklassiska diskursen i mitt tycke ofta gör mer skada än nytta. Genom alltmer detaljerade nationalräkenskaper skapas en falsk känsla av makt och förståelse, som gör att nationalekonomer på allvar tror att de t ex genom en enkel matematisk formel kan avgöra den optimala styrräntan vid ett givet ögonblick (ex Orphanides, för den som läst lite mer, pratar ju om en Macroeconomic policy rule).

Detta har givetvis ganska lite med verkligheten att göra, men ganska mycket med med matematisk modellering att göra. Med risk för att låta pretentiös kan man säga att makroekonomin tenderar att bli platonisk - det viktigaste är att skapa vackra, koherenta modeller i idévärlden, snarare än att försöka sig på att försöka sig på att verkligen greppa den ytterligt komplexa sinnevärlden.

Ska man däremot ägna sig åt verkligheten, anser jag att gången måste vara den omvända - börja i verkligheten, och med den minsta enhet som kräver förklaring, och extrapolera uppåt. Utgångspunkten blir då givetvis den enskilda skapande individen, snarare än det sociala aggregatet. Modern makroekonomi skryter om att göra precis detta, men modelleringen bygger på att enskilda individer kan beskrivas som matematiska formler, när de egentligen är kreativa entreprenörer.

Det råkar också vara precis detta som är de Nya Moderaternas problem. I syfte att verka statsbärande och regeringsfähiga har Moderaterna anammat ett kameralt synsätt, och pratar hellre i aggregat än i individuellt skapande. RUT (Riksdagens Utredningstjänst), som skapar makroekonomiska modeller för att studera politiska besluts effekter används ofta. Trots att RUT inte får inkludera s.k. dynamiska effekter (det vill säga att enskilda individer inte agerar passivt på ändrade politiska beslut, utan ändrar sitt beteende på oförutsedda sätt som en effekt av förändrade förutsättningar) ses beslut som "oansvariga" om de inte har godkäntstämpel av RUT.

RUT är bara ett exempel bland många på Moderaternas nya kurs. Och jag misstänker att Anders Borg har fler än ett finger med i spelet vid partiets kursändring. Jag tycker att den är olycklig, främst av tre skäl:
1. Makroekonomins förklaringsvärde som teoribildning är inte tillräckligt kraftfull.
2. Makroekonomin av idag är "biased" mot socialdemokrati och intervention - genom att manipulera aggregaten tror man att politiker kan "styra" ekonomin".
3. Det är en dålig affär, retoriskt sett. Detta därför att en liberal politik byggs av människor som litar till och satsar på individen. Glöm inte Hayeks inverkan på Thatcher och Reagan.

Skäl nr 3 är viktigast. En politik som inte tar sin utgångspunkt i individen kan aldrig i förlängningen bli liberal. Om Anders Borg vill se exempel på hur verkligt liberal, men samtidigt försiktig och reformistisk, retorik bör föras, bör han fråga Maud.

Swedish Media Again - This Time Latinobarómetro

In today's SvD, the results from the latest Latinobarómetro are discussed apropos the visit of the Chilean economist Marta Lagos to Sweden. She is here to present the results to the Swedish development agency SIDA. The only thing thoroughly analyzed in the article is the fact that only a slight majority, 53 %, clearly supports democracy as the best form of government.

Compare this to the presentation of the results from the poll in the Economist on October 27th. In the Economist, results from the last ten years are presented, making it possible for the reader to examine trends and make independent conclusions. The results show that democracy is by many viewed with suspicion. At the same time, there is a solid support for liberal market economy policies throughout the region.

In the SvD article, Lagos blames economic disparities, according to journalist Håkan Forsberg. Chavez popularity is also discussed, and the need to raise taxes. Unfortunately, the acceptance for higher taxes is small, given that people are afraid of corruption. Lagos "half-jokingly" says that a revolution might be the only way forward. She uses Europe as an example, stating that after the European dictatorships had fallen or been overthrown, it was easier to enact democratic reforms.

It is hard to know whether one should put the blame for the onesided view presented in the article on the journalist only, or also on Lagos. Either way, letting the view presented in the article go unchallenged is bad journalism. Very bad, since the only thing Forsberg would have needed to do was to examine all the barómetro data, and not only the latest result on the democracy question. Doing this would have made a more thorough analysis, going beyond simplistic Marxist and Leninist core-perifery and exploitation models, necessary in order to explain the results.

But who am I kidding? After all, Swedish media is Swedish media.

Jag också

Även om jag givetvis är tvåa, måste jag också passa på att uppmärksamma Maciej Zarembas artikel i dagens DN. Jag och många med mig brukar ju ha "lite svårt för" DN Kultur, mest beroende på den stora mängden artiklar av civilisationshatande postmodernistiska vänstermystiker. Men efter Zaremba idag känns det nästan som att allt är förlåtet.

Med risk för att upprepning, måste jag ändå påpeka vikten av grundtesen i Zarembas artikel - att mänsklig samverkan måste förstås och konstrueras med utgångspunkt i den enskilde människan. Vi människor har en nedärvd förmåga att dela upp världen i Vi och Dom, som varit nödvändig för att ena klanen eller stammen mot fiender utifrån. Men civilisation kan inte byggas på denna typ av instinkt, därom vittnar kollektivismens fasor. Civilisation måste byggas med utgångspunkt att vi människor är varelser av kött och blod, med egen vilja, egna projekt och egen förmåga. Och att sann rättvisa innebär att låta människor få fatta beslut kring det egna livet, på gott och ont och med risk för att misslyckas.

Vill vi däremot leva på andras bekostnad, lär vi oss snart att Vi blir ett Dom, för Dom som inte är Vi. Och att grupplojalitet och undankuvande av det egna för de Andra blir det pris vi måste betala. Ett samhälle där lagen används för att skapa dessa Vi och Dom blir per automatik över tiden ett ofritt samhälle, där Vi tillslut blir Vi, inte för att Jag vill vara med, utanför att Dom tvingar mig. Och när vi alla är Vi och Dom, försvinner tilliten, och hat och rädsla tar överhanden.

Ett samhälle där Jag får vara Jag, är ett samhälle där Vi låter varandra vara ifred med våra projekt. Det är den enda chansen för Oss Människor.

När staten är på min sida...

I dagens SvD rapporteras att TCO:s ordförande Sture Nordh tar strid för avtalsfriheten på arbetsmarknaden (pressmeddelande från TCO:s hemsida). Han anklagar regeringen och dess utredare Anna Hedborg för att smygvägen försöka överföra avtalspensioner till staten, i samband med att ersättningsnivåerna höjs. Nordh menar, helt riktigt, att TCO:s medlemmar avstått från löneökningar i utbyte mot avtalsförsäkringar, och att ett förstatligande inte kommer att ersätta det förlorade löneutrymmet.

Det är lustigt att dessa statskramare, som Nordh i övrigt tydligt är (här), aldrig lär sig att tvångsmakt bara är roligt när det drabbar någon annan än sig själv. Staten kan gärna användas för att avtvinga skattebetalare och arbetsgivare fördelar för den enskilde eller fackföreningen. Men när det sedan är ens egen tur att utsättas för statens våldsmonopol blir reaktionen inte oväntat annorlunda.

Ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på begränsad statsmakt, och möjlighet till frivilliga avtal utan statlig inblandning. Svensk fackföreningsrörelse har sedan 70-talet arbetat efter en annan princip, LAS och MBL är gamla exempel, tvånget att arbetsgivare betalar en del av sjukförsäkringskostnaderna ett nytt. Givetvis måste en liberal av personligt ideologiska skäl stödja Nordh i hans strävan. Men rent moraliskt blir frågeställningen annorlunda. Det känns som att det är dags för Nordh att smaka sin egen medicin.

Skadeglädje

Även om jag i princip inte tycker att man ska sparka på den som redan ligger, kan jag inte låta bli att roas lite över den hur den svenska radikalfeminismen nu imploderar. Debatten rasar om huruvida det går att kombinera arbete och passning av små barn. Det ena påståendet är mer tendensiöst och faktamässigt ogrundat än det andra.

Samtidigt avvaktar Feministiskt initiativ med att presentera någon ekonomisk politik, bortsett från krav på 6 timmars arbetsdag och mer pengar till offentlig sektor. Konkreta förslag kommer i februari. Taleskvinnan Sofia Karlsson menar att partiet inte ska placeras in på en höger-vänsterskala. Korporativism och förstatligande är ju som bekant populärt både hos fascister och socialister, så FI tänker därför helt rätt som inte i förväg vill bekänna färg. Extremt kan det nog tänkas bli i alla fall.

Det blir jobbigt när man till slut nu ska bestämma sig för vad Kvinnor är och kan, och vad Kvinnor vill. Kvinnor har ju, precis som vi övriga människor, en tendens att ha egen vilja. Låt oss därför fortsätta att njuta över vad som händer när människan försöker sätta sig över tingens ordning, och definiera kollektiv som inte finns.

It has begun

France is burning. The interesting thing is that everybody knows why. But what will happen?

The European social model, as devised by social conservatives and social democrats from Bismarck and onwards, has the unfavorable consequence that it makes societies rigid. The degree of complexity in a society is enormous, and controlling and directing it is beyond the intellectual scope of any man. Instead, control implies narrowing down the degrees of complexity, and thus the the degrees of freedom with which individuals are allowed to act.

This is the efficiency argument for liberal democracy and capitalism. The moral argument, on the other hand, is based on the assumption that in order to respect individuals' desires to pursue their own projects, i.e. to value humans as ends in themselves and not as means for something else, they must be allowed freedom of action.

The (hopefully) uninteded consequence of not heeding the efficiency argument, and instead creating a social democratic welfare state, is that it has consequences for individual morals. If individuals are forced to give up too many degrees of freedom, they also expect others to deliver when it comes to realizing personal projects. Those "others" tend to be the State. The "need" of the masses dictates policy, and the more urgently "needy" you seem, the more can you expect to be rewarded.

The decay of Europe following from the European social model, concrete illustrations of which are e.g. eurosclerosis, the demographic "death" etc, is slowly accelerating. The concrete illustration everybody understands - alienated youth acting out of anger and desperation towards all the wrong targets - demanding that someone gives them what they want, since they are not allowed to get it themselves. The ideas on how to deal with the problem, however, differ.

Let us hope that European left-wing intellectuals side with the rioting crowds in their hate for the establishment. Choosing sides will show exactly what are the concrete consequences of their ideology. And then the real battle for Europe can begin - the fight for a new European morals, not based on paternalism, but on individualism. The intellectual heritage is rich, and the common wisdom of people speaks in its favor. It is a struggle of the first order, but it is necessary. Otherwise there is no future for Europe.

Gärna yttrandefrihet, bara du har rätt åsikt

I dagens SvD kräver f.d. JämO Lena Svenaeus att pastor Green, som i sina predikan hävdat att homosexuella är syndare, kommer att hamna i helvetet och, enligt Svenaeus, är "en cancer på samhällskroppen", ska dömas för hets mot folkgrupp. Visst behövs yttrandefriheten, men inte om man tycker som Green. Svenaeus undrar retoriskt hur man skulle ha tyckt om det istället vore judar man pratade om.

För det första så måste jag säga att judeanalogin är så tröttsam att man blir matt. Problemet i länder som antisemitism har tagit fäste är ju ändå att regeringen avskaffat yttrandefriheten och använt statlig propaganda för att svartmåla judar. Visst är antisemitism vedervärdigt, men detsamma kan sägas om alla hatideologier, vare sig det är kommunism, fascism, nazism, radikalfeminism, homohat eller liknande.

Problemet ligger dock inte i huruvida hatiska ideologier är vedervärdiga, därom torde det knappast finnas något tvivel. Problemet ligger i idén om att det går att lagstifta om hets mot folkgrupp, men samtidigt behålla yttrandefriheten. Människor har, på gott och ont, en tendens att kategorisera verkligheten, och vissa kategorier tycker man mindre om än andra. Att ge domstolar rätten att avgöra vilka kategoriseringar som är OK, och vilka uttalanden som kan göras om dessa, leder ofrånkomligen till att yttrandefriheten de facto upphör.

Lagstiftning mot uppvigling däremot är inte oförenligt med yttrandefrihet, vilket innebär att om Green kallat till möte utanför Sylvesters hus, och skanderat att "nu bränner vi bögen inne", varpå en mobb av homohatare gjorde just detta, skulle Green gjort något straffbart. Men det är ju inte riktigt det han gjort.

Bloggosfären är fylld med travestier på sossarnas senaste kampanj. Här är mitt bidrag:

Lagen om hets mot folkgrupp och demokrati är oförenliga - så enkelt är det.

The turn of the tide?

In yesterday's Financial Times, the Russian ex-businessman turned convict, Mikhail Khodorkovsky, posted an ad to "Everyone who has supported me and continues to support me". (You can download the ad from this link).

Khodorkovsky, who dared to question the Putin administration and its disregard for the foundations of a liberal democracy, such as freedom of speech and private property rights, has been dealt with, the KGB way. But the problem will not go away as simply as that. Instead, the Russian government has created a potential martyr, and an exceedingly able and dangerous martyr at that. They cannot simply kill him, Soviet style. And the more they try to destroy his repuation, the more they risk alienating Russians as well as foreigners. Gulag requires information control, and the logic of totalitarianism therefore no longer applies.

Khodorkovsky talks like a nation-builder, and he has identified Russia's core problem better than I have seen for a long time. His final words:

The time of mediocrity is past - the era of heroes dawns.

The gauntlet has been thrown down. I doubt that Putin has what it takes to pick it up. Those who make it to the top in a totalitarian society are the self-serving cowards, not the heroes.

The future is now

Yesterday's Dagens Industri reported on a new project initiated by the Chinese outside of S:t Petersburg, called the "Baltic Pearl" (pictures here). They are building a city for ca 35 000 people, equipped with everything the international businessman could need. Manufacturing facilities in the automotive industry are also planned. The total cost is 1.25 B USD, and the targeted completion time is 6 - 8 years.

In the meantime, Europe is still debating whether or not we should allow globalization, as if that is an issue in the first place. The leading opponent is of course France, but other's are not slow to follow the rhetoric, including our own beloved Swedish prime minister.

The beautiful thing is that the world no longer evolves around Europe, nor can be stopped by Europe. Even if the nationalists and socialists do their best, they will at most destroy the lives of their own peoples. The rest of the world is moving, and the pace is quickening.

It was a long time in world history since the options were this stark: Either stagnatation and slow decay, or competition and drive. Good thing that us humans are designed to enjoy challenges, and that we become happy when we feel that we can affect change.

You got to love life.