Den verkliga skandalen

Efter ett uppehåll från bloggandet orsakat av alldeles för mycket att göra, måste jag passa på att få in en kort kommentar om den senaste veckans kanske mest humoristiska nyhet.

Anna Sjödin, ordförande SSU, vevade hysteriskt på Crazy Horse i lördags. Det kan inte ha varit så roligt att sitta tokbakis i presskonferens efter natten i en fyllecell. Vidare vet man inte om man ska skratta eller gråta vid tanken på hur uppläxningen av Sjödin kommer att gå till, när hon väl beviljas audiens hos Han Som Bestämmer. Själv tänker jag mig bilder ur valfri amerikansk maffiafilm; "why don't you respect me, Anna?" av en djupt suckande statsminister som tar av och på sig glasögonen upprepade gånger för att visa extra tydligt på magnituden på felsteget.

Allt det här är dock småpotatis i förhållande till den verkliga skandalen, nämligen att Sjödin festade loss på Crazy Horse. Inte för att Sjödin tidigare givit ett särskilt glamoröst intryck, men valet av ställe får henne att kvala in i en helt ny division. Vad är nästa steg? Att Bodström skriker hora och kastar kapsyler från AIK-klacken? Visst skulle Sveriges politiska adel tjäna på att försöka framstå som lite mer folkliga, men detta innebär knappast att man måste bli drängfull och spöa upp dörrvakter på ett av Stockholms riktiga sunkhak. Snacka om desperat försök till klassmedvetenhet...

Kort om integrationspolitiken

Kom just hem från ett mycket bra föredrag med Thomas Gür, kolumnist på SvD med mera. Gürs tes var att Sverige inte har ett specifikt diskrimineringsproblem, utan ett allmänt politisk-ekonomiskt problem, som leder till att få invandrare integreras in i den svenska arbetsmarknaden och i förlängningen in i politiken och samhället i övrigt. Arbetsmarknadens utlåsningseffekter och bidragspolitiken skapar både selektionsproblematik vid invandringen och bidragsbeteende hos anlända grupper som förstärker utanförskapet. Inga konstigheter för en liberal med andra ord.

Roligast var när Gür beskrev den metafysiska ansatsen i den skola som driver tesen att strukturell diskriminering ligger bakom Sveriges integrationspolitik, och som är förhärskande i socialdemokraternas idéproduktion, framför allt via Massoud Kamali. Dessa strukturalister driver nämligen tesen att specifikt svenska strukturer systematiskt utestänger och underordnar invandrare, och att den svenska problematiken är unik. Inte allmänmänsklig i betydelsen att vi människor har en tendens att vara rädda för det vi inte riktigt förstår, att vi tenderar att förenkla verkligheten genom ibland felanvända generaliseringar och att social interaktion kräver gemensamma språk och normer alltså. Utan specifik för oss svenskar, som gör att vår situation är annorlunda än exempelvis Frankrikes, USA:s, Rysslands etc. Lösningen enligt dessa? Why, revolution of course!

Tragiskt att sossarna har sådan idétorka att de måste ge sig in i ännu ett kollektivistisk konceptuellt träsk istället för att visa lite civilkurage och öppet säga det som alla redan vet:

Det funkar inte med mer av samma.

Kulturjournalistik

Även om det kanske är att ge skribenten i fråga för stort utrymme, kan jag inte låta bli att blogga apropå Magnus Erikssons sågning av Neo i dagens Svd Kultur.

Eriksson gillar inte Neo, och trots att han främst hävdar att det beror på att skribenterna skriver dåligt, lyser det igenom att han retar sig på tidningens ton. Artiklarna är för optimistiska, för borgerliga, för liberala. Endast Torbjörn Elenskys artikel om anti-amerikansmen faller i Erikssons smak. Elensky använder sig av klassisk kulturkritisk ansats och pratar om Den Andre, men här är det amerikaner istället för minoritetsgrupper eller kvinnor som får klä sig i Lacans språkdräkt och förklaringsmodell. Och knappast är det väl egentligen så att kapitalismen alena ska rädda Afrika från Aidsdöden?

Eriksson använder sig av en teknik som jag och mina klasskamrater övade upp till perfektion under gymnasiets kemilaborationer: att först ta reda på "rätt" svar och sedan leta sig tillbaka till hur experimentet "borde" gått till. Journalister i allmänhet är bra på detta, men kulturjournalister är ändå i en klass för sig. Gången är ganska enkel:

1. Lär dig valfritt kulturkritiskt verktyg. Klassiskt under 1900-talets början var marxismen, därefter psykoanalysen, därefter marxism igen som strax blev postmodernism. Svenska kulturjournalister är kvar på det postmoderna stadiet, trots att att allt tyder på att postmodernismen hade sin absoluta topp någon gång i början av 90-talet för de som verkligen är i "the know".

2. Applicera ditt verktyg på allting, ursinningslöst och utan att ta in några alternativa förklaringsmodeller. Använd gärna invektiv och smutskastning av alternativa förhållningssätt, snarare än logisk argumentation. Framför allt, förlöjliga alla försök att vara något annat än en passiv och cynisk åskådare.

3. Repetera, dock utan återkoppling mellan verkligheten och det kulturkritiska verktyget.

Jag tänker inte gå in närmare på Neos brister och förtjänster i detta inlägg. Jag vill bara avsluta med några korta kommentarer till Erikssons sågning.

Elensky är en fantastiskt begåvad skribent, men jag tror att hans metodansats snarare än det litterära innehållet var skälet till att artikeln föll Eriksson i smaken. Den Andre innebar ingen kostsam investering i vidgade vyer för vår käre kulturjournalist.

Kapitalismen är det enda som kan rädda Afrikas Aidsoffer. Kapitalismens epok är den första i mänsklighetens historia där en befolkningsökning inte hållits tillbaka av massepidemier. Afrika är idag den enda kontinent som är relativt opåverkad av kapitalismen, och också den där det mänskliga lidandet är utan motstycke störst. Erikssons kommentar kan möjligen förklaras med bristande intellektuell kapacitet, i det att han inte lyckas förstå innebörden av ett politiskt-ekonomiskt system som genom decentraliserat beslutsfattare möjliggör för att en maximal mängd mänsklig kreativitet kan läggas på det som människor tycker är viktigt att arbeta med. Kapitalismen är inte, som t ex socialismen eller fascismen, ett mål, utan en metod. Kapitalism i ekonomi är detsamma som demokrati i politik, eller yttrandefrihet i kommunikation.

Nog med mässandet. Avslutningsvis ser jag fram emot den dag då det blir inne för kulturjournalister att våga gilla livet, utan att behöva skämmas inför sina salta polare. Tills dess så kommer jag själv föredra att läsa skribenter av Neos snitt, framför sura förståsigpåare. De är ju åtminstone intresserade av att leva. Och inte, som vår alldeles egna nationalmänniskohatare, Lukas Moodyson, predikar: "Vår värld är så hemsk att man måste vara psykopat för att vara lycklig". Försök att applicera lite logik på den livshållningen, och se vart du hamnar, Eriksson!

Sent om trängselskatterna

Den här posten skulle jag ha skrivit för ett bra tag sedan, men den som väntar på något gott...

När Stockholms Stad gör reklam för trängselskatterna och Stockholmsförsöket är miljön i fokus. Människor täckta av avgas, möjligheter att på internet följa koldioxidutsläpp mm.

Dock är den enda relevanta utvärderingsvariabeln för trängselskatterna inte miljön, utan trängseln.

Bilkörning är i sig bra. Vi kan hitta olika mått på varför så är fallet, såsom effektivitetshöjningar i produktion, logistik, transport, ökad konkurrens via tillgång till fler leverantörer etc. Men det viktigaste beviset är att människor av fri vilja är beredda att betala pengar för att få köra bil. Bilar kostar, bensin kostar, parkering kostar. Alltså måste det ha ett värde.

I den mån dessa individuella kostnader inte täcks av det individen betalar, tydligast kanske genom att utsläpp av koldioxid inte kostar bilföraren något, men kan bidra till klimatförändringar, finns det en allmänt vedertagen lösning - bensinskatt. I Sverige är cirka 70 % av bensinpriset skatt. Jag törs våga påstå att det täcker eventuell miljöpåverkan med råge.

Nog om detta. Poängen med ovanstående resonemang är att om man inte anser att miljöeffekterna av bilkörning är rätt prissatta så ska man inte införa trängselavgifter, utan höja bensinskatten.

Att införa trängselavgifter av miljöskäl är detsamma som att anta att just bilkörning i stad X ger extra utsläpp. Men hela poängen med behovet av att ha bensinskatter är att det inte går att tydligt avgränsa påverkan av utsläpp - när de är ute i atmosfären så har de en negativ inverkan på alla. Tvärtom så kan man anta att vi människor allt annat lika vill ha mer bilkörning i stadsregioner, just därför att många människor bor där, många företag har verksamhet där mm.

Om alla vill ha mer bilkörning, så kommer det på sikt att leda till just trängsel. Trängseln kostar, i tid, pengar för bensin på tomgång, irritation mm. Genom att prissätta denna kostnad i form av trängselavgifter går det att göra kostnaden överförbar, och folk kan bestämma hur de vill betala för den - genom att förlora tid och tjäna pengar genom att åka kollektivt, eller genom att betala pengar och tjäna tid genom att köra bil. Resultatet är effektivitetshöjande för alla inblandade, givet att man har en väl fungerande marknad för varor och tjänster så att folk kan tjäna ihop pengar att betala avgiften för - de byter tid mot tid.

Men - och det finns ett avgörande men - bilkörning är bra i sig. Annars skulle ju inte människor göra det av egen fri vilja. Det innebär också att infrastruktursatsningar har ett tydligt värde, eftersom de möjliggör mer bilkörning utan att det blir trängsel. Därför är det också absurt att säga att det inte är någon mening att bygga ut vägnätet, eftersom folk då bara kör mer. Hela syftet är just att de ska köra mer, eftersom det är bra i sig. Annars skulle de inte välja att göra det.

Det är något förvånande att människor förvånas över att Stockholms trängselskatter fungerar - höjs priset så minskar efterfrågan, det är ett mycket enkelt och också logiskt nödvändigt ekonomiskt samband. Detta är inte problemet.

Problemet är just det som gör att folk kör bil - att bilkörning är bra i sig. Alltså kostar det att det blir dyrare att köra bil. Det kostar för privatpersoner, för företag, för de som måste betala mer för alternativa transportsätt när konkurrensen från bilen minskar etc. Dessa kostnader syns inte direkt, men de är synnerligen verkliga.

Därför är också trängselavgifter endast bra om de inför efter att tillräckliga infrastruktursatsningar gjorts, som möjliggör bilkörning utan trängsel. Detta är den verkliga kärnfrågan i Stockholmsförsöket, även om den gärna undviks av sittande borgarråd och regering. Och jag vågar hävda att svaret är ett entydigt NEJ, Stockholm har INTE genomfört tillräckliga infrastruktursatsningar för att möjliggöra bilkörning.

Låt oss hoppas att framtidens miljösatsningar åtminstone kommer att vara logiska efter vad som kan begäras givet mänsklig fattningsförmåga och rådande kunskapsnivå. Stockholmsförsöket är det inte. Att det dessutom genomförts så klantigt gör att det inte är otroligt att det kommer att röstas bort i höst, vilket vore synd på en idé som är bra i sig, i händerna på politiker som förstår vikten av infrastruktursatsningar.

Men det kanske var det som var regeringens mål hela tiden.

Humanism and liberalism

Leftists complain that classical liberals are inhumane, and from their point of view, they're right. Social liberals try to have both, but end up getting neither. To see why, it is necessary to be stringent about how human nature is viewed. The idea of what constitutes human nature is defining in ideology.

For leftists, humans are environmentally determined, blank slates. Differential outcomes imply differences in conditions, and it is therefore necessary to affect conditions in order to affect human outcomes. Human nature is malleable, and this is a necessary condition for socialism to come true, since socialism requires reconditioning.

For classical liberals, although human traits are affected by environmental conditions, the essence of human nature is fix. Human behavior is the consequence of the interplay between the fix traits of human nature and the emergent traits of environmental effects. Since human nature is not malleable, utopia is impossible. There will always be a plurality of human drives and urges stemming from the plurality of human beings. Freedom of action beomes necessary for individual life, and voluntary co-operation for socially productive collective action.

Social liberals will tend to have a clouded view on what constitutes human nature, but will most likely tend to want to downplay genuinely conflicting desires and projects. Humans ought to be able to get along, and if they can't, they should get a push in the right direction. Change them a bit, preferrably through schooling, campaigns for political correctness, and "friendly" persuasion. If this doesn't work, change their incentives to make them behave the way they ought to behave. Implicitly, social liberals will tend to agree with leftists that humans are malleable, but they don't want to be blunt about it, for fear of sounding patronizing or paternalistic. After all, humans should be free, at least as long as they do what they are supposed to. And if they don't, well, they can always be changed. A bit.

Now, put a leftist or a social liberal with a classical liberal, and you can be pretty sure that they will think that he/she is pessimistic, harsh, or downright inhumane. After all, people ought to want to get along, and why not help them see the wrong of their ways, so that they can start behaving?

Of course it can be argued that the leftists and social liberals are thinking illogical, since they claim human nature to be malleable, but still want to have some people direct others on how to behave. An argument sounding a bit too much like people trying to pull themselves up in their own bootstraps. However, if the classical liberal is honest, he/she will realize that a fix human nature combined with differential outcomes implies differentiated talents. Anything else is also illogical. What is there then to stop the classical liberal from becoming a conservative, reaching similar conclusions as the social liberal, if not the leftist, on the importance of paternalism?

The key is again found in human nature, and the interplay between fix traits and behavior causing emerging traits. If some traits are fix, and some emerging, there must be causal relationship between the fix and the emerging - behavior stemming not only from outside stimuli but also from internal impetus. This impetus, call it will if you wish, ought in the interplay with the environment make it possible for the individual to make inferences on personal traits. Thus, individuals should, if given the possibility to do so freely, engage in division of labor where individuals divide according to comparative as well as absolute advantages. If this is true, individual co-operation, schooling and conditioning ought to be reached freely, without the need for paternalism, as long as basic safety is guaranteed. This is indeed also what happens, all the time in society, through organizations, firms, associations, churches etc.

The principal difference, stemming from different views on what constitutes human nature, of leftist, social liberal, classical liberal and conservative ideologies is therefore the expected need for forced conditioning, as opposed to voluntarily chosen conditioning. And only classical liberals will protect voluntary co-operation over force.

There's no escaping the need for stringent definitions.

Another year, another dimension

A New Year's Resolution:

I will devote this year, and years to come, to investigating and defining meaning, and its relation to all that is good; life, beauty, freedom, order and will.

It is natural and necessary that we as living beings engage in such a study, and it has been the focus of human thought and agony for as long as we can grasp. Still, ever since God died some 100 years ago, the topic has been all but neglected by scholars and academics. Who talks about meaning these days? New Age mystics, religious fundamentalists and people with a bad conscience.

It has to be understood that science, as we now know it, cannot answer a single question concerning meaning. This implies that only we as living beings can give meaning to science, it has no meaning in itself. The proper field for the study of meaning is something we not yet have - life science. Social science, or sociology, was conceived as a terrible construct in that it tried to remove all meaning from life, replacing it with objective order. It tried to make science out of life, instead of the other way around. As so often in history, sociology tried to put reality on its head.

The starting point of a life science is to recognize what I wrote of a few weeks ago - that life as a phenomenon is an additional dimension to space and time. Subjective intentionality is, even though it sounds like something from a bad sci-fi novel, a fifth dimension. We can study it, but only if we acknowledge that it exists, and that it makes a purely mechanical universe but a special case. Think of it as the Newtonian universe and Ensteinian relativity. If we acknowledge that there is a fifth dimension of intentionality, present-day physics is incomplete.

Anyway, I will follow my Resolution and return to this topic again and again. So much has been thought and written about it, that intense study is necessary. Still, there is as far as I know no completely satisfactory synthesis of the study of meaning, so there is still plenty of work left to be done. I'm pretty sure it will be a lot of fun...