Logic is life

Some philosophical ponderings before Christmas...

A common problem in philosophy is the attempt to explain causality. At least since Hume, it has been rightly understood that the tools of physics cannot help us to explain causal events. In a mechanical system defined by space and time, there is only necessity - the necessary relations between objects in the spatiotemporal realm.

Also, as Wittgenstein rightly pointed out, logical relationships do not exist in themselves in the spatiotemporal realm. They have no essence and can only be understood as relational properties between different objects or entities - relationships again defined in terms of space and time.

The function of logic for us humans, and indeed for all living organisms, is to establish relationships that are necessary in order for us to function as intentional beings. We set up goals, and analyze the world in order to get what we want. The logical operators are properties of spatiotemporal relationships. And, Or, If... Then and If And Only If each define different relationships that in turn give causal meaning to organisms trying to reach goals.

If logic cannot be understood other than as spatiotemporal relationships, and if logic is engaged when trying to establish causality in order to perform intentional behavior, should there not be a relationship between logic, causality and intention that moves above and beyond the spatiotemporal realm? That adds additional information except for that provided by physics?

I would argue that this is the case, and that what is missing is another vector. Space can be understood as three vectors, and time as one, making the mechanical spatiotemporal realm consist of four vectors. With these four vectors, there can be no causality. However, logic is engaged in finding relationships between these four vectors, implying a fifth, "logical vector". And this vector in turn is a necessary requirement in order for intentional behavior to come about.

If we assume a world of five vectors, the fifth being a "logic vector" of intentionality (subjective intentionality of a living organism, that is) which is necessary in order to understand spatiotemporal relationships when goal-directed individuals assume or establish causality, in my view a lot of misunderstandings are cleared up. Then it can be rightly understood that neither intention, nor causality, are objective spatiotemporal phenomena that can be explained by physics. They are subjective traits of living organisms. They have no extension in space or time and work as representations of space and time, or as representations of spatiotemporal relationships.

The property of this fifth dimension, or vector of intentionality, is logic. Hence, life is logic, or more correctly, life is a vector whose property is a logically derived representation of the spatiotemporal realm in order to infer causality, thereby making it possible to engage in goal-directed behavior.

Complicated? I'll try and see if I can clean up my argument a bit the next time I write about it. But I think that the main thrust holds. Also, I think that we know that it is true, and that we have to know that it is true in order to engage in social behavior. We try to infer the logical inferences of others and understand them as intentional constructs in order to coordinate our own behavior with that of others. We have just been unable to come up with a good description of what we do in language and mathematics. (On a side-note, the "theory of mind" which is a commonly known concept in psychology, is nothing else than a theory of intentional behavior, or an attempt to take the intentionality vector into account when making representations of the world).

What we need is to acknowledge another vector, or another dimension, if we ever want to understand life. Present-day physics won't do. For those of you who have read him, I think that Elliott Jaques could help us sort things out.

The awful truth about Sweden

Enough said:

http://www.iea.org.uk/files/upld-article100pdf?.pdf

Hollywood shrugging?

I has finally been announced. Atlas Shrugged is coming to the big screen. Imdb.com states that the movie is planned to come out in 2007, but it all still seems fairly vague.

For those of you who have read the book, there is no need for recaption. For those of you who haven't - let's say it is one of the most important books for reigniting the classical liberal/libertarian movement in the US, probably the world. (Those Randites out there who object that Rand was not libertarian, but the founder of Objectivism, are of course right. But for the layperson, the description suffices. The point here is not to go into neither epistemology nor semantics).

Recently, the book was republished in Sweden with a new translation (Och Världen Skälvde). It become the object of some controversy after one of the leading figures of the new radical feminist party Feministiskt Initiativ, Tiina Rosenberg, claimed that she had been threatened by the think-tank Timbro when they sent her a copy of the book. To you international readers, let's just say that Ms. Rosenberg is a looter, think Ma Chalmers, only post-modern.

Too much has been written concerning Atlas Shrugged to be covered here, and that is not the point with this post. I will not discuss whether or not Hollywood will do justice to the message of the book, although that can certainly be questioned. Instead, I will list my dream cast for the film, at least as far as I have been thinking right now:

Dagny Taggart - Naomi Watts
Hank Rearden - Viggo Mortensen
Francisco D'Anconia - Johnny Depp
Ragnar Danneskjöld - Christian Bale
Ellis Wyatt - Ed Harris
Eddie Villers - John Cusack
Hugh Akston - Morgan Freeman
Lillian Rearden - Cate Blanchett
James Taggart - Clive Owen
Dr Robert Stadler - Ian McKellen
Wesley Mouch - Steve Buscemi
Bertram Scudder - Kevin Spacey
Cuffy Meigs - Bob Hoskins

And who is John Galt? Why Jude Law of course!

Privatize, privatize, privatize

I wonder how many times it must happen, before people start realizing that dysfunctional state monopolies cannot be blamed on single individuals, but that they are a result of perverse incentive structures coming from an unjust and impractical concentration of power.

The latest scandal in Sweden is the merger of two giant Stockholm hospitals into a single administrative unit. Karolinska and Huddinge, each with slightly less than 1000 hospital beds , are supposed to save money by being run together (although there is NO research to suggest that there are any economies of scale in healthcare beyond having 500 hospital beds per hospital). Recently, it has begun to dawn on people that the merger is a tad bit more complex than what was previously thought, and that it is not going all that well.

The biggest problems have occured in the cancer treatment unit, Radiumhemmet. The head of Radiumhemmet was sacked, officially because the quality of care has been faltering. However, it seems that the real reason was that he was deemed illoyal by top management. Last Saturday, two letters to the editor (here and here) appeared. The writers were two physicians who have worked for a long time at Karolinska and who argue that physicians and nurses have to take matters into their own hands, since the hospital management is putting patients in jeopardy.

In the meantime, the opposition in Landstinget, the political body who oversees the monopolized healthcare, is protesting. They claim, and rightly so, that they have warned against growing problems as the state colossus grows in size. They want a "crisis comission" to handle the problem and come up with a solution.

Well, what could a comission of this kind answer, that we don't already know? The problem with the monopoly on healthcare in Sweden is that the state is both purchaser (provides health insurance) and producer (owns and runs hospitals). No wonder that patients don't come first. Add to this the complete lack of management talent among politicians, and the short-sightedness coming from changing the political leadership every four years, and only one answer comes into mind: Privatize, privatize, privatize. For those who still want the state to cover healthcare costs, there is always the possibility of a voucher system. Or tax deductions for health insurance. A healthcare unit, like any other organization engaging in production, will not work well if it is both buyer and supplier.

But alas, I doubt that change is near. An ideological blindfold covers the eyes of leading social democrats, who are also hungry for the power coming from controlling peoples lives. And they have taxed Swedes to the point where only the really rich can afford supplementary health insurance. Thus, private healthcare in Sweden can be framed as a class issue. Instead, Swedish physicians and nurses will have to continue to live in a system that, according to the letter sent in last Saturday, bears close resemblence to communism:

Be loyal to the hand that feeds you, i.e. the state.

Toppkandidaterna?

Fick ett mail idag om att SVT planerar en ny dokusåpa, Toppkandidaterna, där unga politiskt intresserade ska följas i med- och motgång när de kämpar för att nå fram med sitt politiska budskap. Ett bra sätt att föra fram sina åsikter, eller?

Problemet är ju att dokusåporna följer en så tydlig dramaturgisk mall - producenterna väljer i förväg vilka arketyper som ska representeras, för att få en bra mix av starka känslor. Kärlek, avsky, avundsjuka och annat smaskigt som folk tycker om att se. Det hänger alltså på att du som deltagare får en "bra" arketyp tilldelad. Annars kommer du, genom de prövningar du utsetts för och framför allt vid klippbordet, att fixas till så att du passar den förvalda mallen.

I Farmen (som jag för övrigt missade) så lyckades ju en liberal att framstå som både balanserad och vettig. Frågan är bara hur stora möjligheterna är att detta ska ske i kommande program. Gissningsvis har producenterna tänkt sig någon lite lätt streberaktig typ som har väldigt bråttom att köra sitt eget race. Gärna också någon som har lite svårt för sociala samspel, och gärna håller sig på sin kant. Lägg så till några föraktfulla kommentarer om människor som inte anstränger sig, och du har skapat den perfekta ungliberalen i svensk medias ögon. Ingen idé att krångla till det genom att försöka ge djup och mening till åsikter, således.

Jag hoppas att jag har fel, och att mina farhågor är obefogade. Det återstår dock att se. Tills dess så hoppas jag att den som till slut blir utvald att representera de liberalas skara verkligen tänker efter, och inser att det viktigaste slaget i programmet inte kommer att vara mot meningsmotståndare bland deltagarna, utan mot det format som programmet bygger på. Det gäller att vara metaskicklig, med andra ord. Lycka till!

The Economist has done it again

Usually an excellent magazine, the Economist has a predilection for admiring the Nordic countries that I, as a Swede, find somewhat puzzling. True, us Scandinavians still live in fairly orderly societies, and presently our economic development is better than that of France and Germany. But all is not well on the Nordic front.

Sweden has an official unemployment rate of slightly above 5 %, but it hides a very different reality. The government hides people in programs that have been shown to not add to the chance of getting employed. Students who would prefer to work but instead go into government-subsidized programs are not counted. Sweden has Europe's second healthiest population, but Swedes are several times more likely to go on sick leave than other Europeans. Add to this the people who have been given government subsidies to go into early retirement, and the unofficial unemployment rate for Swedes ages 20 - 65 is around 15 - 20 %. In Finland, the official unemployment rate is around 9 %. Norway is held up with oil money, but is suffering increasingly from the Dutch desease. The Danes are doing pretty well, I'll give them that. Add to this the fact that not a single net job has been created in the Swedish private sector for the last 30 years or so, and that Swedish multinationals are not investing their profits in Sweden, and the picture looks somewhat bleaker.

Why then the bravo for us Nordics? Part of the reason is who you compare with. The Nordic countries are small, hence their inefficient big government systems are somewhat more manageable than those of e.g. France and Germany. Also, our labor laws are still somewhat more flexible than those of France and Germany, although the Swedish unions are working successfully to make that change. In addition, 2006 is election year for Sweden, which means that the ruling Social Democrats are spending money to get more voters, although banks and the OECD warn of over-heating risks.

The 1990s was a period of crisis, especially in Sweden and Finland, and many good reforms were enacted by both the right and the left to deal with the crisis. However, in recent years, there has been a push to the left by the Social Democrats, since they are too weak to govern independently, and hence must lean on the Greens and the reformed (?) communists. The result is heaps of legislation that is stupid, at best. So has the Swedish government shut down one nuclear power plant to appease the Greens, but increased the output of another one. Stockholm will under the year 2006 experience a toll-road experiment, called the "Stockholm try". However, due to rushed legislation and because of limits given by the Swedish constitution, the toll will be collected as a tax, which means that the money cannot be targeted directly to Stockholm's transport system. Swedish small businesses are taxed for "over-liquidity" if it is suspected that their owners are keeping money in the businesses to avoid taxation. Who knows what the appropriate level of liquidity is? The tax agency of course! The government is considering legislation that will force employers to give part-timers full time jobs if they want to, and full-timers part-time.

The overall result is a system that is good for those who don't make an effort, or for those who are smart, lucky or connected enough to get past all the hurdles and become really rich. If you don't want to work, don't worry. The Social Democrats are happy to buy your vote with other peoples money. If you already have a lot of money, you can put them in tax havens. The business climate assures you of very limited competition on the Swedish market, and you can black-mail the government for special deals. You can also control your company without owning it, by using as system with A and B shares, A shares giving more votes by a factor of say, 10.

The rest of us are stuck paying marginal taxes of 55 % (for a yearly salary of over € 35 k) on a salary to which the employer must pay an additional 30 % in employer's fees. The sales tax is 25 %. In total, the effective tax rate if you consume your salary in Sweden is anywhere between 60 % for people of lower income to 70 % for people who make above say € 50 k a year. If you instead want to start your own business, be prepared to drown in legislation, union demands and haphazard legislation.

It is indeed nice to be Nordic.

Klockan klämtar för Folkhälsoinstitutet

En av Sveriges tyngsta ideologiproducenter, Folkhälsoinstitutet, ska flytta ut från Stockholm. Maria Abrahamsson rapporterar att Generaldirektör Gunnar Ågren beklagar sig över att flytten innebär att institutet måste prioritera tillsyn framför information (läs propaganda).

Det är närmast en kliché för människor höger om Mona Sahlin att ondgöra sig över Folkhälsoinstitutets storebrorsmentalitet och katastrofpropaganda. Senast i raden är ännu en satsning mot snuset, som "inte kan uteslutas vara farligt". Roligt därför att svenska statens vilja att lägga livet till rätta för medborgarna nu kolliderat med statens vilja att använda myndighetspolitik för röstfiske och lokalpolitiska hänsyn. Och att den sociala ingenjörskonsten föga förvånande dragit det kortare strået.

Statliga myndigheter kan användas till mycket, vilket statskramare ofta brukar glömma bort. Det egna syftet är ju inte sällan så behjärtansvärt att det är oförståeligt varför inte skattepengar och tvångsmedel borde tas i anspråk för att driva Den Goda Saken. När sedan staten tagit över, är man ju dock gisslan till en arbetsgivare och finansiär som mycket väl kan bli elak styvmoder, om det gynnar andra, mer akuta, politiska intressen. Tur därför att statens chef, Göran Persson, använder utnämningsmakten som styrmedel. Hade svenska generaldirektörer utsetts genom en offentligt genomlyst process med syfte att hitta den mest kompetenta personen, hade ju myndighetscheferna kunnat protestera mer högljutt om deras verksamheter hotats i grunden.

I detta fall innebär utflyttningen att pengarna som finansierar Folkhälsoinstitutet bara förloras en gång, i och med att de finansierar ingenting alls. Hade hänsyn tagits till deras möjlighet att bedriva aktiv verksamhet när beslut om lokalisering fattats, så hade vi ju dessutom behövt utsättas för deras propaganda. Jag tillhör dem som hellre kastar pengar i sjön än att ge dem till någon som använder pengarna till att hyra någon som misshandlar mig, vare sig det är psykiskt eller fysiskt.

Revolutionen äter sina barn. Och det gör även den centraliserade statsmakten.

Katastrofberedskap och demokrati

Jag är väl knappast ensam om att blogga om Katastrofkommissionens dräpande kritik av regeringen och statsförvaltningens insats vid tsunamikatastrofen förra julen. Dock har jag några kommentarer av mer principiell karaktär, som jag tycker illustreras väl av den fadäs regeringen stod för.

Regeringen agerade för sent, hade inte ägnat sig åt planering av "omfall" och räknade med att det skulle räcka att agera reaktivt, snarare än proaktivt. Det fanns ingen beredskap för att hantera det som ingen kunde förutse. Dessutom, när katastrofen väl var ett faktum och de tunga aktörerna i regeringen för första gången träffades, 1,5 dygn efter att katastrofen skett, diskuterades hur media skulle mötas, inte hur katastrofoffren skulle undsättas.

Det första som slår mig är den extrema politiska opportunism som regeringens agerande representerar. Det andra är att regeringen inte uppfattat sitt ansvar. Regeringen har att leda och styra landet, inte att förvalta en organisation hjälpligt för att på så sätt säkra regeringsmedlemmarnas egna maktpositioner.

I förlängningen visar regeringens agerande på uppenbara, och mycket obehagliga, brister i svensk demokrati. Vårt system bygger på starka departement och svaga politiker, i jämförelse med andra länder. Det ger stabilitet och tröghet, och minskar risken för tvära kast och opportunism från politikernas sida. Svenska tjänstemän har ofta i praktiken en roll som liknar oberoende kontrollinstanser i andra länder, ex USA:s Högsta Domstol.

Detta system fungerar hjälpligt när saker och ting följer ett givet mönster. Men när stora och oförutsedda förändringar sker kan systemet inte fungera, av en enkel anledning. Snabba insatser kräver beslutsfattande i realtid, vilket i sin tur kräver beslutsfähighet och insikt hos den absoluta ledningen. Och svenska departement leds ytterst av statsråd, något annat hade varit omöjligt i en demokrati.

Detta innebär att de politiker som väljs till regeringen, och ytterst regeringschefen, måste ha en viss strategisk nivå för att i tid kunna fatt rätt beslut. Statschefen och dennes kollegor i regeringen kan inte lägga över beslutsfattande på utredningar och tjänstemän, med mindre än att skapa ett mycket långsamt och ineffektivt system. Därför måste de också utvärderas efter denna förmåga i allmänna val.

I svensk debatt diskuteras ofta behovet av att ha vissa åsikter, men sällan kapaciteten att fatta rätt beslut i rätt tid, givet vad målet är på lång sikt. Detta är en stor brist i svenskt statsskick, som kommer, misstänker jag, av en lång historia av relativ stabilitet, där Sverige kunnat agera reaktivt och passivt, och ändå kommit undan. Detta är dock inte en framkomlig väg på lång sikt, eftersom det oförutsedda alltid kommer att kunna hända. För att tackla detta måste politiker av en viss kaliber väljas. Rätt åsikter måste vara en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bli vald.

Regeringens agerande vid tsunamikatastrofen visar med all tydlighet att dagens svenska regering saknar denna strategiska överblick och förståelse. Det är därför inte konstigt att förtroendet för regeringen är lågt, och att politikerföraktet är utbrett - folk vill ha politiker de kan lita på, även när det oförutsedda inträffar.

Eftersom regeringen visat på sin bristande kapacitet i detta avseende finns det därför inte något de kan göra. Vissa har det, andra inte, och dagens svenska regering har det inte. Hade Göran Persson på allvar kännt ansvar för Sveriges väl, hade han fattat rätt beslut och avgått. Men Persson är inte lojal mot Sverige, han är lojal mot sig själv och sin egen maktbas. Därför kommer inga avgångar ske. Sveriges bristfälliga demokratiska modell kommer att fortgå, med ökat politikerförakt som konsekvens. Låt oss därför hoppas att en borgerlig regering har större kapacitet för strategisk överblick, och därför har förmåga att fatta rätt beslut när det verkligen gäller. Sverige har länge saknat riktigt ledarskap. Det är dags för en förändring.